Jag vaknade upp dagen efter av att Veronica gick in i något, och sa några svordomar för sig själv medans hon hoppade på stället.

-Vad hände? Frågade jag skrattandes, och hon satte sig ner på sängen.

-Inget...Sa hon tyst, och frånvarande. Eftersom hon börjat smsa med Seth. Hon har alltid samma fåniga leende på läpparna när dem två smsar.

Jag satte mig långsamt upp och hon kollade frågande på mig.

-Du glömmer visst alltid att ta bort ditt smink va? Frågade hon, och jag suckade.

-Ja...Mumlade jag, och gick till badrummet för att ta bort det. Precis när jag skulle gå tillbaka, så kom hennes storebrorsa in till badrummet, och jag kollade generat ner i golvet. Jag hade endast en T-shirt och trosor på mig.

Jag gick snabbt förbi honom, och stängde försiktigt dörren efter mig, in till Veronicas rum.

Hon satt vid datan, och verkade vara upptagen med att läsa något.

-Du vet väll att du och Harry, nu är ett officiellt par? Frågade hon glatt, och jag bokstavligen slängde mig på sängen hon låg i, för att se vart hon sett det. Men hon hade stängt av datan.

-Hur fick du reda på det? Frågade jag chockat, och lite oroligt.

-Läste det, folk har väll börjat fatta hur det är mellan er...Sa hon, och jag satte mig upp i sängen. jag hade fått ett sms tidigare, och jag såg nu att det var från Harry. Som undrade om jag var ledig idag. Först hade jag tänkt vara med Veronica, men eftersom hon och Seth skulle någonstans. Så jag sa till Harry att jag skulle komma till honom vid 1.

Jag knackade försiktigt på hos Harry, såklart var han lika långsam med att öppna dörren, som vanligt.

Efter ett tag så hörde jag fotsteg som kom närmare dörren.

-Louis?! Sa jag förvånat, när han öppnade dörren. Han svarade inte, utan fortsatte bara sätta på sig sina skor.

-Förlåt, jag tänkte precis gå... mumlade han, och jag stoppade honom, när han försökte gå ut genom dörren.

-Har du gråtit?

Frågade jag, och han kollade på mig, med rödsprängda ögon.

-Förlåt, jag ska inte förstöra din och Harrys dag...Sa han, och började gå med snabba steg mot sin bil.

-Harry? Ropade jag lite försiktigt, och hans huvud tittade fram ifrån badrummet.

-Vad gör du där inne? Frågade jag med ett skratt, och jag började gå mot badrummet.

Han kollade med ett charmigt leende på mig, och lutade sig fram för att kyssa mig, men jag vek undan. Och han kollade nästan lite sårat på mig. Fast just nu fanns det lite viktigare saker än sånt.

-Vad har hänt med Louis? Frågade jag allvarligt, men han log bara stort, och lyfte upp mig.

-Vad gör du? Frågade jag, och han slängde försiktigt ner mig på soffan, och la sig över mig.

-Du vet väll att jag älskar dig... Sa han, och hans ansikte närmade sig mitt.

-Jag älskar dig också, men...Louis? Sa jag, och han kysste mig

-Kan vi inte bara njuta av stunden? Frågade han och kysste mig igen.

-Nej, för jag kommer bara tänka på vad som kan ha hänt Louis Sa jag, och han satte sig upp.

-Inget speciellt har hänt...Sa han med en suck, och drog händerna genom sitt hår.

-Så varför gick han härifrån i tårar då? Frågade jag, lite smått irriterat. Och Harry kollade lite chockat på mig.

-Varför bryr du dig om Louis? Frågade han, och jag kollade frågande på honom. Han visste att jag och Louis stod varandra närmare, än vad jag gjorde med någon annan av killarna.

-Frågan är, när du ska börja bry dig! Sa jag surt, och gick till hallen. Jag satte snabbt på mig mina skor igen, och smällde ig

en dörren efter mig. Men den öppnades igen, sekunden efter.

-Tror du verkligen så om mig? Frågade han, och tårarna började bildas i ögonen. Jag vände mig sakta om, och la huvudet lite på snedden.

-Jag vill bara utnyttja den lilla tiden vi har med varandra...Sa han och ställde sig framför mig. Jag kollade upp på han, och log lite smått.

-Men det känns som om du inte änns vill, umgås med mig! Sa han tyst, och leendet försvann.

-Såklart jag vill, men.... Började jag

-Gå till Louis du... Sa han, lite motvilligt. Och jag log mot honom.

Louis bodde inte mer än några minuter ifrån Harry, så jag började gå lite långsamt till honom.

-Vänta! Hörde jag Harry ropa efter mig, och han kom där springandes, med ett stort leende på läpparna.

Jag saktade ner, och lät han komma ikapp.

---

---

---

---

---

---

Tips på hur jag kan avsluta denna novell?

-Hon är hos Seth, som bor...där! Sa hon och pekade på huset brevid. Vi nickade, och började gå dit istället.

-Kul att träffa Veronica igen? Frågade jag för att reta Niall. Han gav mig en sur blick, och knuffade till mig litelätt.

-Speciellt nu när hennes kille också är där! Sa jag och skrattade. Medans Niall bara suckade. Jag tyckte faktistlite synd om honom.

Niall knackade den här gången på dörren, och lyckades bättre. Ännu en gång drog jag efter andan när jag hördefotsteg komma närmare.

-Du behöver inte vara sur på Sarah,för att hon är tillsammans med Harry! Sa jag irriterat till Seth som bara suttit tyst och suckat dem senaste timmarna efter att vi kommit hem från Sarah. Seth blev inte speciellt glad, när han kommit in i Sarahs sovrum och sett dem lika sked med varandra. Jag vet inte varför det stör honom så mycket, men någon bra anledning hade han säkert, vad han och Harry bråkat om visste ingen förutom dem två, men det hade säkert något att göra med hur dem tyckte för varandra.

-Jag vet, förlåt! Sa han och pussade mig på pannan. Skratt från rummet brevid hördes, och vi båda sken upp i varsit leende.

-Det går bra för Nathan och tjejen va? Frågade jag, och han ryckte glatt på axlarna.

-Så vad hände mellan dig och Harry förut? Frågade jag försiktigt, och leendet på Seths läppar försvann. Det är jag, känd som glädjeförstörare...

-Du vet att jag inte vill prata om det! Sa han, och vi gav ifrån oss en suck samtidigt. Hans lutade mer åt frustrerad hållet, medans min suck var åt mer misslyckad hållet.

----

-Hur mycket är klockan? Frågade jag efter några timmar av tv-spelande. Jag hade bett Sarah ringa mig, men antog att hon inte vaknat ännu.

-Halv 12, hurså?

-Sarah skulle ringa...Sa jag och han skrattade lite åt mig.

-Om du väntar på att hon ska ringa, så ni kan prata i timmar. Så vet du att jag gärna ställer upp! Sa han skämtsamt, och jag skrattade ironiskt åt han.

-Men seriöst,ska ni prata i timmar? Frågade han nu lite allvarligare, och jag log stort mot honom

-Nej, jag ska bara fråga hur hon mår. Sa jag och ryckte på axlarna.

Vi hade precis hämtat upp Harry från Sarah,för att kunna åka till en intervju. Harry och Sarah verkade vara sams igen, men Harry såg helt förstörd ut ändå.

-Så vad var sanningen med all drama? Frågade Louis, och viftade lite med händerna när han sa drama.

-Hon var sjuk,så Seth och Veronica var där...Sa han, och Liam skrattade. Han var den enda som skrattade...

Men såklart fattade alltid han något som vi andra inte gjorde.

-Så du umgås just nu med, två av dina ex + en kille du hatar...Ser ut att gå bra för dig! Sa han och vi andra började skratta lite smått. Liam hade rätt, det var tillräckligt ironiskt att han var på semester med sitt ex, men nu "umgicks" han också med två andra av sina "gamla vänner". Vilka han inte direkt skrytit om...

Jag var glad över att det inte hände något mellan Sarah och Harry. Något jag var mindre glad över var att Zach, en kille jag var kompis med. Sagt att han och Sarah kände varandra, och dem verkade känna varandra lite förbra, enligt mig.

Men just nu ville jag inte ta upp det med Harry. Först skulle jag prata med Sarah.

Zach hade skrytit mycket om att ha hennes nummer. Och det sista jag ville var att Harry skulle bli sårad över att ha hittat Sarah och Zach,eller någon annan, kyssas eller något annat värre.

Inte för att Sarah såg ut som en sån person som var otrogen eller så. Men vem vet...

-Är hon frisk nu då? Frågade jag, och han nickade på huvudet.

----

Killen som intervjuade oss kom med ungefär samma frågor som brukade ställas. Och jag tror att Harry var lite nervös över när frågan om vilka som var singlar, skulle komma.

-Jag träffar någon just nu... Var Harrys svar, när frågan kom. Man såg på honom, att hela situationen var ganska obekväm, för han visste att han skulle få ännu fler papparazzis runt sig. Vilket han sagt att Sarah inte riktigt skulle gilla att bli förföljd. Eftersom hon inte riktigt gillade hela grejen med kändisskapet.

Hon ville kunna leva normalt, även fast det skulle bli en lite skillnad nu när hon var tillsammans med Harry.

-----

Idag skulle jag till Sarah för att prata med henne. Varken killarna, eller hon. Visste att jag skulle till henne.

Eller jo, Niall visste. Så han skulle hänga med mig.

Vi stod utanför dörren hos Sarah, och Niall knackade tyst och försiktigt på dörren.

Jag gav honom en slags är-du-seriös? blick, och han kollade frågande på mig.

-Om du vill att någon ska öppna,får du knacka ordentligt! Sa jag och knackade. Han kollade lite ursäktande på mig, och jag tog ett ljupt andetag när jag hörde fotsteg komma närmare dörren. För det första, så kände vi inte Sarah såhär jätte bra. Och för det andra så skulle vi inte direkt prata om något speciellt roligt.

Dörren öppnades, och en kvinna öppnade, säkert Sarahs mamma. Hon kollade lite frågande på oss, och jag kunde se i ögonvrån att Niall försökte sig på ett stort leende.

-Är Sarah hemma? Frågade jag, och hon skakade på huvudet.

-Hon är hos Seth, som bor...där! Sa hon och pekade på huset brevid. Vi nickade, och började gå dit istället.

-Kul att träffa Veronica igen? Frågade jag för att reta Niall. Han gav mig en sur blick, och knuffade till mig lite lätt.

-Speciellt nu när hennes kille också är där! Sa jag och skrattade. Medans Niall bara suckade. Jag tyckte faktist lite synd om honom.

Niall knackade den här gången på dörren, och lyckades bättre. Ännu en gång drog jag efter andan när jag hörde fotsteg komma närmare.

-Vem pratar du med? Frågade Seth, och kom in i endast en handduk runt midjan.

-Harry..Har du duschat? Sa jag och kollade frågande på honom.

-Efter att du spydde ner mina byxor, så ja! Sa han och skrattade lite. Veronica kom tillbaka från köket med ett glas vatten till mig.

-Vad ville Harry då? Frågade Veronica, och Seth gick hem till sig för att byta om, i min One Piece. Väldigt snyggt!

-Jag vet inte, han la bara på? Sa jag tyst, och kände en tår rinna ner för min kind. Jag vet inte varför jag grät, men jag tror att det beror på att jag var sjuk.

-Vi pratade bara, sen ropade Seth och...Sa jag försiktigt, och fick sedan panik. Han hade kanske missuppfattade allt, och..Fan!

-Jag måste ringa Harry! Sa jag och satte mig hastigt upp i sängen. Allt började snurra, och jag la mig illamående ner igen. Jag hatade verkligen att vara sjuk. Fast det blev lite bättre när man hade två vänner brevid sig.

-Nej, du ligger kvar! Sa Veronica och jag kollade surt på henne.

-Harry missuppfattade säkert allt, och nu måste han tro...han kommer...Sa jag i panik, och Veronica la en fuktig handduk på min panna.

-Du kan ringa honom imorgon! Sa hon, och jag suckade högt.

Jag tänkte precis stänga ögonen, när det knackade på dörren. Jag hörde på knackningen att det var Seth.

-Missat något? Frågade han glatt, och slängde igen dörren med foten.

-Faktist...Började Veronica, och han kollade lite frågande på oss båda.

-Det var ditt fel att Harry la på, han måste trott att jag var otrogen eller något...Sa jag med en suck. Och Seth skrattade bara åt det.

-Vilken snubbe...Sa han, och satte sig vid fotändan av min säng.

Jag somnade efter ett tag, och nästa gång jag vaknade var det morgon igen. Eftersom mamma var borta över helgen, så var Seth och Veronica snälla och hjälpte mig. Om mamma fått reda på att jag var sjuk, och hade hög feber. Så skulle hon just nu vara på nästa flyg tillbaka till London. Därför avstod jag från att berätta för henne.

Jag mådde betydligt bättre idag, även fast mitt huvud fortfarande gjorde ont.

Jag tog mitt täcke runt mig, och gick ut till vardagsrummet, och möttes av Seth och Veronica som låg och sov i soffan.

-Jag trodde ni gick hem igår? Frågade jag högt, och dem båda vaknade upp i ett ryck, och kollade frågande på mig.

-Jag ska bara ringa Harry, så...Sa jag och viftade lite med min mobil.

Dem båda nickade, och jag ringde Harry. Ton efter ton gick, och jag var nära på att ge upp.

-Ehm..Du vet väll att klockan bara är halv 6?! Utbrast Veronica plötsligt, och jag kollade fort på klockan. Såklart sov säkert Harry nu.

Jag tänkte precis lägga på, när jag hörde ett tyst hallå? från Harry.

-Hej, Harry...Är du vaken? Frågade jag lite försiktigt, och stängde dörren efter mig när jag klev ut genom dörren, och satte mig på en av stolarna på terassen.

-Har inte riktigt kunnat sova. Sa han med en suck, och jag tänkte tillbaka till gårdagen.

-Det är inte som du tror...Började jag, och hörde en massa olud i bakrunden hos honom, som om han var utomhus.

-Och vad tror jag, då? Frågade han med en suck, som om han var ointreserad av att höra sanningen.

-Att jag hade någon kille över, kanske? Frågade jag, och Harry skrattade lite smått. Men det var inte riktigt något glatt skratt.

-Helt rätt, Så...? Frågade han. Det här var nästan skrattretande, vad trodde han om mig igentligen?

-Jag gjorde absolut inget av det du tror, jag har varit sjuk, så Seth och Veronica var och hjälpte mig! Sa jag, med en irriterad ton.

-Okej, inget som smittar va? Frågade han lite gladare.

-Nej,bara feber och så...Sa jag, och drog täcket upp till hakan. Det var riktigt kallt ute, men iallafall skönare här, än att svettas sönder inomhus.

-Kan jag komma över? Frågade han, och jag kunde höra skratt innifrån huset. Vad gjorde Veronica och Seth igentligen?

-Jag vet inte, jagvill inte att du ska bli smittad. Sa jag, och ännu en gång kom det ett skratt från Harry, men den här gången var det mer av ett glatt skratt.

-Du verkar må tillräckligt bra för att sitta utomhus iallfall? Frågade han lite skämtsamt. Hörde man så tydligt att jag var utomhus?

-Vad menar du? Frågade jag och kollade mig runt lite. Och såg han stå lutad mot sin bil strax nedanför våran uppfart. Jag sken upp i ett leende, och avslutade samtalet.

Vi började gå mot varandra, och vi möttes upp i en lång kram. Jag försökte släppa taget, men han tog bara ett hårdare grepp om mig.

-Tänk om någon ser oss? Frågade jag oroligt och Harry släppte.

-Och det skulle vara så farligt? Frågade han, och jag gav honom en frågande blick

-Om man inte vill hamna på första sidan,så...! Sa jag och började gå mot huset, men kom på att Seth var där.  Jag hade inte riktigt räknat med att Harry skulle komma förbi...

-Det kommer ju komma ut förr eller senare...Sa han och ryckte på axlarna. Som om han inte alls tyckte att det var någon stor sak att hela mitt liv kanske förändrats om vårat förhållande kommer ut.

-Ja,men helst inte idag! Sa jag med en suck, och Harry kollade oroande på mina...läppar?

-Dina läppar är helt blåa, du måste in! Sa han allvarligt, och jag kollade ner på mina bara fötter. Jag hade endast ett par tunna strumpor på mig.

-Jag tror inte att det är någon bra idé! Sa jag när Harry drog med mig mot dörren. Han öppnade den, och vi möttes av Seth och Veronica som låg och sov i soffan.

Jag gav Harry en menande blick, och han höjde ögonbrynen.

Vi gick in till mitt sovrum och jag la mig försiktigt i sängen. Hela huvudet snurrade, och jag såg bara prickar framför mina ögon. Att spendera tid ute i kylan kanske inte var det bästa för en sjuk person...

-Vad gjorde du ute i kylan igentligen? Frågade han, och la sig brevid mig, fast ovanför täcket.

-Frågade mig själv precis samma sak! Sa jag, och han tog armen runt mig.

-Du är så varm...Var det sista jag kom ihåg jag sagt innan jag somnat, och vaknat någon timme senare.

Harry sov djupt, och jag log åt hur söt han såg ut när han han sov. Och krånglade mig försiktigt ur hans grepp.

Jag gick med långsamma steg mot badrummet och letade upp en huvudvärkstablett, sen gick jag till köket och tog ett glas vatten.

Seth och Veronica hade gått hem. Veronica hade skrivit en lapp, och berättat att dem gått hem strax efter att jag och Harry kommit, och att jag skulle ringa när jag läst lappen. Varför skickade hon inte bara ett sms?

Klockan var 8, så jag tänkte vänta iallafall till lunch, med att ringa.  Jag tror vi alla 4 behövde sova lite just nu.

När jag kom tillbaka in i sovrummet, låg Harry precis likadant som när jag lämnat rummet.

Jag kröp försiktigt in brevid honom, och la hans arm över mig.

-Vi måste hålla koll lite på Sarah också! sa jag, och vi båda kollade oss omkring. Jag såg henne sitta vid en stol brevid en kille, och dem verkade ha riktigt kul. Eftersom båda skrattade. Sarah brukade aldrig dricka överdrivet mycket, och hon hade förståndet nog att inte göra något hon skulle ångra dagen efter.

Efter att Sarah åkt hem vid 1 tiden, så chillade jag bara hemma med killarna. Vi alla satt och pratade lite smått om allt möjligt, men Zayn var osocial. Han satt och smsade med någon. Säkert någon speciell eftersom han log nästan varje gång, efter att han fått ett sms. Han vägrade också berätta vem det var.

Nu var jag och killarna tillbaka, och ute på en turné, mindre än den förra. Men vi skulle ändå vara borta några dagar. Och när vi var tillbaka i London, skulle en massa andra saker göras.

Det hade inte gått en dag utan att jag pratat med Sarah, via Skype eller telefon.

Jag önskade att jag kunde ta med henne på turnéer och sånt. Men såklart fick hon inte följa med.

-Vad tänker du på? Hörde jag Pauls röst, i högtalaren. Vi alla fem stod på scenen, och tränade inför ikväll.

Jag hade helt missat mitt solo på What makes you beautiful. Killarna kollade frågande på mig, och jag harklade mig lite snabbt, för att svara Paul.

-Inget! Sa jag tyst i mikrofonen. Och jag kunde nästan se killarna hur killarna som höll på med ljudet, suckade.

Jag gav dem en ursäktande blick, och musiken började om igen.

Louis klappade till mig på axeln, och gav mig en menande blick. Såklart saknade han Eleanor lika mycket som jag saknade Sarah. Både Eleanor och Danielle skulle iallfall komma till några av konserterna. Men Sarah hade inte haft möjligheten att komma.

-----

Någon timme innan konserten skulle börja, så satt vi alla i varsin fotölj, och bara slappade.

Jag satt och kollade på medans Niall åt upp sin macka. Han verkade inte änns märka att jag kollade på honom, förrän han var på den sista tuggan.

-Vad? Mumlade han, med munnen full med mat. Jag bara log åt honom, och kastade en vattenflaska till honom.

Jag försökte ringa Sarah igen, en sista gång. Jag hade försökt ringt henne hela dagen, utan något svar från henne. Tillslut hade jag blivit tvungen att ringa Veronica, eftersom jag blivit orolig. Men hon svarade inte heller. Vilket bara gjort mig ännu oroligare.

-Svarar hon fortfarande inte? Frågade Zayn, och gav mig en lite ledsam blick. Jag skakade på huvudet, och gav ifrån mig en liten suck.

Jag tänkte efter om jag gjort något fel, som kanske gjort henne ledsen. Jag kunde inte komma på något.

Så jag bestämde mig för att kolla igenom smsen jag skickat dem senaste timmarna.

Men ingenting där heller. Bara vanliga sms om att jag saknade henne, och att jag ville att hon skulle ringa tillbaka. Eller iallafall berätta vart hon var, eller vad hon gjorde.

Så jag iallafall visste att han var vid liv.

-Vart fan är min mobil? Skrek jag irriterat, och lyfte på varenda sak i mitt rum.

-Prova ring den! Sa Seth, och gav mig ett glatt leende. Han och hans smarta idéer...

-Ljudlöst! Sa jag irriterat, med en suck.

-Vi kan hjälpa dig leta. Sa Veronica, och gick ut ur rummet. Seth följde med efter, och jag kunde höra en av dem skrammla inne i badrummet.

Senast jag använde den, var för några timmar sen. Och jag antog att Harry säkert försökt ringt mig flera gånger.

Veronica hade också Harrys nummer, men hennes mobil låg inne på reparation. Seth hade såklart inte Harrys nummer, så just nu var det helt omöjligt att få tag i honom. Jag kunde inte heller numret i huvudet, och att slå upp det någonstans skulle vara omöjligt.

-Den kanske är hos mig! Skrek Veronica från undervåningen. Och kom springandes upp för trappan. Och kollade in i mitt rum, med ett stort leende på läpparna.

-Nej, jag hade den med mig när jag kom hem från dig..Sa jag och gav ifån mig en suck när jag slängde mig ner i sängen.

Seth kom tillbaka in till mitt rum, och dem satte sig brevid varandra i soffan, jag hade brevid min helfigursspegel.

Jag kollade lite snabbt upp på klockan som hängde på väggen, den var halv 5, och borta hos den var den nog runt halv 7. Så konserten hade precis börjat.

-Påminn mig att aldrig ha på min mobil på ljudlöst! Sa jag, och dem båda gav ifrån sig ett tyst skratt.

Som tur var så hade konstigt nog inte mitt och Harrys förhållande kommit ut. Visst hade han sagt i en intervju att han hade en tjej. Men han hade inte nämnt mitt namn, och inga bilder på mig och Harry fanns, än...

Konstigt nog hade vi lyckats hålla oss undan kamerorna dem få gånger vi vistast ute tillsammans.

-jag måste iallafall hitta mobilen innan ikväll! Sa jag, och kollade mig misstänktsamt i rummet. För att försöka komma på vart den kan vara.

-Det är typ redan...kväll? Sa Seth, och kollade ut genom fönstret. Visst var det ljust ute fortfarande, men klockan visade inte samma sak.

Ytterdörren öppnades, och slängas igen.

-Hallå? Ropade mamma, och jag ropade tillbaka.

Vi alla tre gick ner till köket, och jag sa till henne att jag skulle äta hos Veronica.

-Visst, men kom hem innan 10! Sa hon, och kollade igenom posten.

-Men jag sover nog där...Sa jag och mamma nickade, utan att släppa blicken från någon intressant artikel hon hittat.

Några timmar senare när klockan var 9, så gick vi hemifrån mig

---

*Veronicas perspektiv*

-Sova hos mig? Frågade jag när vi var påväg till festen vi skulle till.

-Äsch, hon fattar nog ändå att jag ljög... Sa hon, och vi båda log när vi började höra musiken från festen.

Seth hade gått till några av hans vänner. Eftersom han inte var lika festsugen som jag och Sarah var.

Vi började öka takten, och möttes av en massa okända ansikten inne på festen. Vissa kände jag, men det var inte många...

Jag gick och pratade med några tjejer från klassen jag kände. Medans Sarah försvann på direkten.

Jag ursäktade mig ifrån tjejerna, och letade istället efter Sarah. Som jag hittade bland några killar vid poolen.

-Har du killarna runt dig nu igen? Frågade jag, och försökte låta förvånad.

-That´s me! Sa hon glatt. Det är min Sarah det...

Jag lämnade henne ifred med killarna, och fortsatte åt en annan riktning. Vart, visste jag inte riktigt. Men något fanns ju alltid att göra.

Plötsligt kände jag två starka armar runt min midja, och jag fick lite smått panik.

-Saknat mig? Frågade Seth, och jag vände mig om för att ge honom en kyss.

-Sluta skräms sådär! Sa jag och slog till honom lite lätt på armen.

-Vad gör du här då? Frågade jag, och kollade bort mot hans kompisar som var påväg till oss.

-Vem säger nej till att festa?! Sa hon lite ironiskt och jag skrattade åt honom.

-Vi måste hålla koll lite på Sarah också! sa jag, och vi båda kollade oss omkring. Jag såg henne sitta vid en stol brevid en kille, och dem verkade ha riktigt kul. Eftersom båda skrattade. Sarah brukade aldrig dricka överdrivet mycket, och hon hade förståndet nog att inte göra något hon skulle ångra dagen efter.

*Veronicas perspektiv*

Jag och Seth satt på starbucks och fikade. I tidningen idag, hade det funnits lite bilder på mig och Sarah när vi umgicks med killarna, såklart... Det var ingen stor bild, och man kunde knappast se varken mitt eller Sarahs ansikte. Fast såklart så fanns det en annan större bild, där man såklart såg både mitt och Sarahs ansikte. Dem hade som tur inte fått reda på att det var Harrys ex, eller att dem var tillsammans nu. Tidningarna trodde bara att vi var vänner, eller fans. Än så länge...

Det här var det sista jag ville. Att folk fick veta vem jag var. Och att fansen kanske blev sura.

-Sluta oroa dig, inget kommer hända! Sa Seth, när vi var påväg hem. Jag hade visat bilderna för honom, och oroat mig för att fansen skulle göra något. Vilket Seth bara tyckt vart löjligt. Men han visste nog inte riktigt hur vissa fans kunde vara.

När vi kom hem till Seth igen, började han leta efter nycklarna i sin jackficka. Jag kollade mig runt lite, och såg min gamla longboard ligga där,bakom Seths cykel. Jag och Sarah brukade åka longboard förut, just nu blev det kanske inte lika ofta. Men vi båda älskade det. Jag hade gett min gamla till Seths lillebror som så gärna velat ha den. Och jag hade köpt mig en ny.

Jag kollade mig runt, och tänkte efter ett tag, något saknades... Juste, människor!

-Vart är din familj? Frågade jag, när vi satt oss i soffan. Seth hade 4 syskon, så det var alltid någon hemma.

-Dem är hos mormor, under helgen. Sa han och jag nickade. Deras familj bestod av 7 medlemmar, medans jag bara bodde med min pappa.

-Fast Nathan stannade hemma med mig...Sa han med en liten suck. Nathan var 16 år, alltså 2 år yngre än Seth.

-Vart är han då? Frågade jag, och Seth höll på lite med mitt hår. Jag log lite för mig själv, och lutade mig mot hans axel.

-Vet inte, antagligen hos någon kompis? sa han

-Såhär tidigt? Frågade jag, och kollade mot klockan. Den var halv 12, men jag visste sedan flera övernattningar hos Seth. Att Nathan inte var någon sju-sovare.

-Jag vet inte, bryr mig inte riktigt heller...Sa han, och jag kollade upp mot honom. Han tyckte mest att hans syskon var irriterande. Jag själv gillade verkligen att prata och umgås med hans familj, till skillnad från honom. Fast jag hade alltid velat haft syskon. Han hade två lillesyrror som var tvillingar, en lillebror, och en storebror. Och underbara föräldrar. Min pappa jobbade mest, så vi pratade inte så mycket.

-Han kanske är hos sin tjej? Frågade jag, och han gav mig en frågande blick.

-Han har ingen tjej! Sa han och fnös till. Plötsligt så öppnades dörren, och Nathan kom in. Med en tjej efter sig.

Seth satt chockat i soffan och kollade konstigt på mig. Och vi båda brast ut i skratt när dem gått upp för trappan.

Han satt där tyst en stund, och jag såg på honom att han tänkte.

-Vad tänker du på? Frågade jag och la mina ben över hans.

-Undrar ifall jag ska gå upp och skämma ut Nathan? Frågade han, och skrattade lite.

-Nej snälla gör inte det! Sa jag och vi båda skrattade åt hans tanke.

Jag gav honom en snabb kyss, och såklart ledde det till fler. Det slutade med att vi låg i soffan och kysstes. Jag skulle precis säga till Seth att Nathan kunde komma ner, men avbröts i mina tankar av att någon harklade sig. Jag flög upp ur soffan, och såg Nathan stå där brevid hans tjej, antagligen hans tjej iallafall...

-Tänkte fråga en sak...Men ni ser upptagna ut, så vi tar det senare! Sa han och dem försvann upp igen. Det här kunde inte bli pinsammare. Jag kände hur hela mitt ansikte blev rött, och Seth rodnade och lite.

-Du kanske skulle ha skämt ut han... Sa jag, och han skrattade till. Hellre Nathan, än hans föräldrar.

Vi båda började skratta efter någon halv minuts tystnad. Det var otroligt pinsamt....

---

Några timmar senare så hade tjejen gått hem, och Nathan vågade sig ner till vardagsrummet. Även fast det som hände inte var någon big deal, så tror jag ändå inte att Seth var så glad över det.

-Så vad var det du ville fråga förut? Frågade han Nathan, som stod vid bokhyllan i vardagsrummet.

-kommer inte ihåg...Mumlade han, och Seth suckade. Jag slog till honom lite lätt på armen, och han log mot mig.

-Så Nathan, var det din tjej? Frågade Seth, och jag kunde se hur Nathan började rodna.

-Hon var iallfall riktigt gullig... Sa jag. Lite osäker, ifall han bara skulle tycka det var töntigt att använda ordet gullig. Det skulle bara vara fel, om jag sa att jag var som ett syskon i deras familj. Men jag kunde prata om det mesta med hans syskon, och föräldrar.

Jag och Zayn satt som vanligt hemma hos honom, och bara chillade. Det var ungefär såhär våran lediga tid såg ut. Liam och Louis tillbringade så mycket tid som möjligt med sina tjejer. Medans jag,Zayn och Harry gjorde något tillsammans. Fast nu när Harry också var med sin tjej, så nu var det bara vi.

-Vad tror du Harry och Sarah gör just nu? Frågade Zayn, och jag kastade en kudde på honom och skrattade. Vi började istället prata om semestern i Thailand, och vi alla var fortfarande nyfikna på vem den där tjejen Zayn smygit iväg med, hette.

-Vem var tjejen du umgicks med då? Frågade jag, och Zayn suckade. Vi hade tjatat ganska mycket och frågat vem det var. Det blev tyst ett tag, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på om det var en pinsam tystnad eller inte.

-Veronica var trevlig...Sa jag, för att bryta tystnaden. Han kollade underligt på mig, och brast ut i skratt.

-Snälla säg inte att du gillar henne! Sa han, och kastade tillbaka kudden på mig.

-Nej, det gör jag inte! Sa jag bestämt. Men han trodde mig fortfarande inte. Sanningen var att jag faktist börjat gilla henne lite under semestern. Men jag bestämde mig för att lägga dem åt sidan, och inte tänka på det. Eftersom hon hade en kille, + att jag nog aldrig mer skulle få träffa henne.

-Men hon ser bra ut! Sa Zayn, och jag log lite smått.

-Riktigt bra...La jag till. Fast det kändes ändå fel att jag gillade henne, eftersom hon hade en pojkvän. Och det kändes bara som slöseri med tid, att änns tro att hon skulle kunna komma in i mitt liv. Så det var väll bara att släppa tankarna, och henne.

Dagen efter vaknade jag i soffan hos Harry. Jag kollade mig lite förvirrat omkring, och tänkte tillbaka på gårdagen. Inget speciellt hade hänt. Jag och Harry hade kollat på film, och bara myst.

Harry såg jag inte, men jag hörde några svaga röster ifrån hans sovrum, och antog att han var där, och pratade, antagligen i telefon med någon.

Någon minut senare kom han tillbaka, och log mot mig.

-Vem pratade du med? Frågade jag, och han satte på sig sina byxor.

-Louis. Han frågade om han och killarna kunde komma. Sa han, och satte sig brevid mig.

-Så dem kommer? Frågade jag glatt, eftersom jag saknat killarna lite, och ville gärna träffa dem.

-Jag sa att du var här, och att vi ville vara ensamma...

-Men om du vill så kan jag be dem komma! Sa han, och jag log mot honom.

Harry ringde upp någon av dem igen, och jag fixade till mig lite, och sminkade mig i badrummet.

-Så, hur är det med Seth? Frågade Harry, och jag såg i spegeln att han stod lutat i dörren. Jag vände mig om, och tänkte efter ett tag innan jag svarade. Jag behövde tänka på hur Seth var förut till skillnad på hur han var nu.

Han såg typ likadan ut, men var ändå ganska annorlunda.

-Han...har ändrats lite? Svarade jag lite osäkert, och han nickade långsamt på huvudet. Det kändes bara onödigt att försöka dem bli vänner igen, eftersom han knappast hade tid att träffa mig när han var ledig. Dem kanske kunde bli sams iallfall? Om inte, så behövde Harry iallfall acceptera att jag var vän med Seth. Och Seth behövde acceptera att jag och Harry var tillsammans.

Dörren flög upp och killarna ropade hej i kö. Harry log lite mot mig innan han drog med mig ut till killarna.

-Så vad gjorde ni inatt? Frågade Louis, efter att Harry gäspat.

Harry tog armen runt mina axlar, och log mot killarna. Jag fattade vad han menat, så jag slog till han lite lätt i sidan, och skakade på huvudet.

- Vi gjorde inget sånt! Försäkrade jag killarna, som ändå verkade hålla sig till vad Harry sagt vi gjort...

När Harry och Sarah gått till vardagsrummet så gick vi andra till köket, för att fixa frukost till oss alla.

Killarna började fixa med frukosten, och jag började gå mot vardagsrummet för att fråga vad dem ville ha. Beredd på att mötas av dem kyssandes i soffan, men istället möttes jag av dem sittandes i soffan och bara kolla på varandra, med ett varsit leende på läpparna. Dem höll varandra i händerna, och kollade glatt in i varandras ögon. Snacka om nykära...

Jag harklade mig lite snabbt, och dem kom tillbaka till verkligheten.

-Ska ni också ha frukost? Frågade jag och dem båda nickade. Jag log, och gick tillbaka till köket, och märkte att killarna stod samlade runt en mobil, som Louis höll i. Min mobil....

Vad gör ni? Frågade jag, och flög på dem, för att ta tillbaka min mobil. Konstigt nog gav Louis mig den, utan någon liten fight. Men jag fattade att det var något, eftersom dem alla kollade misstänkt på mig.

-Vem är Emily? Frågade Liam, och jag fick panik.

-Varför läser ni mina sms? Frågade jag irriterat, och kollade så dem inte gjort något annat.

-Du fick ett sms från henne, så vi behövde ju se vem det var! Sa Niall, som om det inte var något konstigt med det. Jag suckade, och kollade vad hon hade skrivit. Emily var inte tjejen jag träffat i Thailand.Emily var en tjej jag känt från när jag bodde i Bradford, vi hade inte pratat på flera månader. Men igår hade hon smsat och frågat när jag skulle komma hem till Bradford igen. Jag hade ingen aning om varför hon frågat det, eftersom vi inte haft så jätte bra kontakt dem senaste åren. Fast ioförsig kom smset vid 1 på natten, så det fanns ju en chans att hon skickat det när hon var full, eller så frågade hon bara... Vad vet jag?

-Det är bara en kompis! Sa jag, och killarna nickade förstående. Även fast jag visste att dem trodde att det säkert var tjejen jag träffat i Thailand. Men sanningen var att jag inte änns hade hennes nummer. Jag visste inte änns hennes namn... Och det skulle vara omöjligt att hitta henne här i London.

Visst var hon ett fan, så hon kanske skulle komma till någon signering eller så. Men att hitta henne bland hundratals tjejer, skulle inte heller vara det enklaste...

-Zayn, hjälp mig! Hörde jag Harry nästan skrika, och jag såg honom stå vid spisen, med tre olika stekpannor, som han försökte steka både ägg och bacon.

-Visst... Sa jag, och han gav mig ena stekspaden.

Klockan var 1, och våran konsert skulle inte börja förrän ikväll. Så vi hade några timmar fria. Just nu satt vi och spelade tv spel inne på Zayns hotellrum.

-Pratat något med Sarah? Frågade Liam mig, och jag kände hur paniken steg. Hur 17 kunde jag glömma bort henne...

-Nej... Sa jag lite generat men ändå panikslaget.

-Hur kan du inte gjort det, till och med jag har pratat med henne! Utbrast Louis, och jag kollade med stora ögon på honom.

-Försöker du ta mig tjej eller? Frågade jag lite på skämt, men visste hur nära dem kommit varandra under semestern. Louis kollade frågande på mig och skrattade.

-Du vet väll att jag har en tjej, Eleanor du vet?! Sa han, och höjde ena ögonbrynet.

-Shhh... Hörde man Niall säga irriterat. Han och Zayn spelade Fifa, och både var väldigt koncentrerade.

-Gjorde inte ni slut? Frågade jag, i en lägre, lugnande ton.

-Vi löste det...Sa han, och jag nickade som svar. Louis hade först inte velat följt med till Thailand, eftersom han bråkat med Eleanor. Men jag hade övertalat honom och sagt att dem kunde ta en paus, och se vad som hände efter. Tydligen så hade dem blivit sams igen efter ett riktigt långt telefonsamtal näst sista dagen på semestern. Jag hade inte fått veta något av det förrän nu.

Jag bestämde mig för att ringa Sarah och prata. Skuldkänslorna kokade nästan över inuti mig. Och jag hoppades på att hon inte var sur. Jag hade helt glömt bort att jag skulle höra av mig då vi landat i New York, så chansen att hon inte var sur på mig, fanns inte.

-Hej Harry! Svarade hon, och jag fick ett leende på läpparna. Jag hade saknat hennes röst.

-Hej Sarah, förlåt att jag inte ringt, men det har varit ganska mycket att göra...Sa jag, och kliade mig i nacken.

-Okej, men jag är glad att du ringde! Sa hon. Jag visste att hon inte köpte det jag sagt. Men jag var glad över att vi inte började prata om det. Vi pratade istället lite om vad vi gjort dem senaste dagarna.

-Vart är du? Frågade jag, efter att ha hört både kill och tjej röster i bakrunden.

-Hos Seth, du vet Veronicas kille? Sa hon, och jag nickade på huvudet men kom genast på att hon inte kunde se nickningen

-Aha... Svarade jag. Inte bara Veronicas kille, utan också min föredetta närmaste vän. Sarah visste hur jag tyckte om Seth, men ändå så kunde hon inte låta bli att vara med honom. Nu så var dem ju till och med grannar.

Fast det är ändå ganska okej, eftersom jag vet att inget kommer hända mellan dem, eftersom han och Veronica är tillsammans. Det var dem, som bråket mellan mig och Seth handlande om. Sarah och Veronica...

-Jag måste gå nu, vi måste fixa det sista inför konserten! Sa jag, efter att ha fått några blickar från killarna.

Vi sa hejdå, och la på.

-Var hon sur? Frågade Niall, medans vi gick upp på scen.

-Inte direkt...Sa jag och ryckte lite på axlarna.

-Wow! Hörde jag Zayn och Louis ropa imponerat. Eftersom dem gått före så antar jag att dem blivit impade av scenen.

Scenen var verkligen otrolig, allt var otroligt. Vi alla fem bara stod där och kollade oss chockat omkring. Den här konserten såg jag verkligen fram emot!

-Försök att verkligen vila ut er nu, dem här veckorna ni har ledigt nu! Sa Paul innan han stannade och släppte av oss vid våra lägenheter. Dem var rätt så nära varandra. Så slapp Paul köra till 5 olika ställen, + att vi hade det nära till varandra.

När jag kommit hem, så ville jag helst av allt ringa Sarah och be henne komma hit. Men klockan var halv 12 på natten, och jag behövde verkligen sova.

Kapitel 19.

---

---

---

-Hon och våra mammor är typ i stan just nu. Sa jag, och suckade ännu en gång.

-Okej, men jag tror att hon är mer sur på mig än dig...Sa hon, och gick bort till poolen till dem andra, innan jag hann svara henne. Vad hade hänt igår/imorse igentligen?

-Vad gör ni här borta? Gick jag fram och frågade dem. Dem båda hoppade till lite chockat, och jag skrattade lite åt deras reaktion. Dem kollade lite frågande på varandra innan dem svarade.

-Några killar höll på med Sarah,så vi drog...Sa Veronica, och jag satte mig ner brevid Sarah.

-Det är min snygga tjej det...Sa jag, och Sarah knuffade till mig lite lätt.

-Så ni sitter bara här eller? Frågade jag, och dem båda nickade på huvudet.

-Vart är dem andra killarna då? frågade Sarah, och jag kollade mig omkring, och såg dem ute i vattnet.

-Där! Sa jag och pekade mot dem. Veronica drog till dem, och jag tog armen runt Sarah.

-Vem är den där Seth? Frågade Harry, och jag kollade lite frågande på honom.

-Jag visste inte att du visste att det fanns någon Seth? Sa jag, och han log lite smått

-Jag hörde när du och Veronica pratade, men vem e det?

-Veronicas kille! Sa jag glatt, men han såg inte lika glad ut.

-Känner du honom? Frågade han, och jag såg att killarna och Veronica var på väg hit.

-Ja, eller han är en nära vän... Sa jag snabbt som svar

-Är det den Seth? Frågade han, och jag nickade långsamt som svar. Dem två var ovänner, så det var inte direkt så kul att prata om honom, med Harry.

Vi var kvar på stranden långt in på kvällen, så satt vi fortfarande kvar på ungefär samma plats, och vissa av killarna satt och små sjöng, på några random låtar, och Niall spelade på sin gitarr som han hade haft med sig. Jag låg i Harrys famn, och han höll på lite smått med mitt hår. Vilket fick mig att bli tröttare än vad jag redan var. Även fast klockan inte var mer än 10,så var jag ändå riktigt trött. Jag hade bara legat där i Harrys famn, och kollat ut över vattnet, medans dem andra satt och småpratade med varandra,när dem inte sjöng. Jag var nog den ända som inte pratat. Men när jag var trött, så hade jag ingen direkt ork att prata.

-Har du somnat,Sarah? Frågade Louis, som satt snett brevid mig. Alla verkade ha stannat upp i att prata, och väntade nu på en svar från mig.

-Nej..Mumlade jag, och dem andra började småskratta. De andra började resa på sig, men jag ville stanna kvar liggandes i Harrys famn, eftersom jag låg så skönt. Harry puttade lite löst på mig, som ett tecken att jag skulle resa på mig. Jag rullade åt sidan, ner i sanden, med en suck. Harry skrattade lite åt mig. Han räckte handen åt mig, och hjälpte mig upp.

Jag borstade av mig sanden och såg att dem andra gått i förväg.

Jag och Harry började gå efter dem, och jag kände hur jag nästan gick som en zombie, eftersom jag var så trött.

-Här! Sa Harry, och ställde sig med ryggen mot mig, och hukade sig lite, antagligen för att jag skulle hoppa upp på hans rygg

-Jag kan faktist gå själv! Sa jag och gick förbi honom.

-Ja, men du segar så mycket! Sa han, och jag hoppade halvt motvilligt upp på hans rygg. Jag gillade inte direkt att bli bärd, men jag var ändå så trött, så det var skönare än att gå. När vi var framme vid hotellet släppte han ner mig, och dem andra väntade på oss vid hissen.

-Tack! Sa jag, och gäspade, vi fortsatte mot hissen.  Under hela hissturen aå var det tyst, ingen sa något, utan alla kollade bara runt i hissen. Jag verkade inte vara den ända trötta heller, eftersom både Niall,Zayn och Veronica gäspade minst 2ggr var.

Vi skildes åt, och killarna gick in hos dem medans Veronica gick till oss. Jag och Harry stannade utanför hissen, och väntade tills dem andra stängt dörren efter sig.

-Godnatt Sarah! Sa han och kysste mig

-Godnatt...Sa jag och han kysste mig igen. Efter den så vände jag mig om för att börja gå.

Jag hörde att en dörr öppnades, och jag log för mig själv innan jag öppnade min egna dörr och stängde den försiktigt efter mig. Veronica hade deckat i sin säng. Och jag bytte snabbt om, och borstade tänderna. Sen kröp jag ner under täcken.

Såklart var jag inte trött längre. Jag suckade och satte mig upp i sängen, men la mig sedan ner igen, och försökte somna.

---

---

---

Kapitel 17 :)

---

---

---

25 minuter senare var vi på flygplatsen, och försökte hitta Veronica i folkmassan, som precis klivit av planet.

-Veronica! Skrek jag, när jag såg henne, och flera kollade konstigt på mig. Jag sprang fram till henne och vi kramade om varandra.

Mamma tog hennes väska och gick en bit framför oss till bussen. vi började babbla på en massa om vad som har hänt den senaste veckan, och det kändes som att jag vart borta i månader, när hon berättade om allt.

-Och du är fortfarande tillsammans med Seth? Frågade jag glatt, och hon nickade glatt på huvudet. Dem hade snart varit tillsammans i 1 år, och jag var riktigt avundsjuk på deras perfekta förhållande.

-Du och Harry då? Frågade hon på bussen hem, och jag ryckte på axlarna.

-Vi är vänner och så nu, men jag vet inte om vi kan bli mer än det. Eftersom vi bor långt ifrån varandra, och han är aldrig hemma...Sa jag och suckade. Jag hade inte insett det, förrän jag nyss sagt det.

-Så långt är det inte ifrån er? Sa hon lite oförstående, och jag suckade.

-Jag...jag vet inte vad jag ska göra! Sa jag, och möttes av en ledsam blick från Veronica. Visst skulle jag ta en dag i taget med Harry och se vad som hände. Nu när vi var utomlands,var han som vilken annan person som helst. Men när vi sedan sätter ner våra fötter i England igen,så kommer det bli som vanligt igen. Jag går tillbaka till min vardag, och han till sin vardag.Jag fattade inte riktigt när tiden för mig och Harry skulle komma? Dem få dagarna han är i London, eller via en telefon flera mil ifrån varandra.

När vi var framme vid hotellet igen, gick vi först till rummet för att packa upp lite av hennes väskor och så. Igentligen tänkte jag presentera henne för killarna först, men dem verkade inte vara hemma på hotellet just nu, så dem var säkert och åt middag. Veronica var inte heller speciellt insatt i hela den här One direction saken. Men hon visste iallafall mer än mig, eftersom hon brukade umgås med några fans i klassen.

-Ska vi dra och äta? Frågade jag, och hon kom nickandes ut från sovrummet. Vi gick till närmaste resturang, och skulle precis beställa, när killarna plötsligt dök upp.

-Det här är Veronica! Sa jag, och hon hälsade glatt på dem alla. Hon var riktigt pratglad och framåt, när det gällde att träffa ny människor och så. Till skillnad från mig som ar ganska blyg, innan jag lärt känna dem.

Vi beställde mat, och jag tog chansen att släppa in en kommentar innan killarna börjat prata med henne.

-Och hon är upptagen killar! Sa jag, och log lite mot Niall som satt brevid henne. Killarna började genast prata med henne, och jag vände mig mot Harry som satt sig brevid mig. Han hade över 1 vecka att prata med Veronica, så jag tror inte att dem var tvugna att prata igenom allt just idag.

---

---

---

Kapitel 15 :)

Jag hade fortfarande inte pratat med Harry, och Louis hade sagt att det behövde hända snart, om vi inte ville fastna i hissen igen. Jag började gå bort mot killarnas rum, och jag antog att Harry fortfarande var inne på rummet, eftersom dem andra satt i varsin solstol och solade, nere vid poolen.

Jag knackade försiktigt på, och eftersom jag inte hörde något tecken på liv därinne. Så lutade jag försiktigt örat mot dörren, och plötsligt började någon hosta. Jag knackade på igen

-Harry? Frågade jag och knackade igen. Fotsteg kom närmare dörren

-Vad? Frågade han ganska tyst, och jag suckade. Jag fattar inte att jag gjorde det här...

-Men släpp bara in mig, och sluta barnsla dig! Han sa inget mer, och jag trodde nästan att han hade gått iväg igen.

-Vill du prata eller? Frågade jag, och han öppnade dörren.

-Jag tror inte att jag har någon lust att prata idag..Sa han och unvek ögonkontakt med mig.Genom att kolla ner i marken, och lät håret falla över ansiktet, precis som han gjort i skolan när han såg mig förut.

-Men jag tycker iallfalll att vi ska prata! sa jag och trängde mig förbi Harry, in i rummet.

-Eller har du kanske en tjej hemma? Frågade jag lite på skämt, och fick en sur blick från Harry,som äntligen kollade på mig. Han hade gråtit...

-Vad har hänt? Frågade jag, och gick lite närmare honom, och han vek undan blicken.

-Inget! Sa han och satte sig i soffan.

-Jag ser ju att du har gråtit. Sa jag och satte mig en bit ifrån honom i soffan. Han dröjde ett tag med att svara

-Det är bara jobbigt att se dig..Sa han och jag behövde tänka efter, vad han sa.

-Va?

-Det är jobbigt att se dig varje dag, och inse vad jag förlorat. Och att du har killar runt dig hela tiden.Och det mellan dig och Louis,är bara för mycket... Sa han, och kollade upp på mig med tårögda ögon någon sekund, men slog sedan ner blicken igen.

-Det är inget mellan mig och Louis! Sa jag med en nästan äcklad min i ansiktet. Inte för att jag var det. Men Harry trodde oftast det värsta.

-Det såg ut som det...Sa han tyst, och vände sig lite mer mot mig.

-Men vi är bara vänner, och det där med alla killarna, är faktist inte mitt fel! Sa jag och han började skratta lite tyst.

-Det är du det, den otroligt snygga tjejen med en massa killar runt sig...Sa han, och leendet han haft på sina läppar,försvann långsamt medans han sa det.

Det var så skönt när vi varit tillsammans och jag kände mig stolt och speciell. Eftersom hon valt mig istället för alla andra killar som dreglade efter henne. Kunna gå i korridorerna i skolan,och bara le åt alla blickar från dem andra. Sarah var då min, bara min.

-Så...Började hon, och efter ett tag började jag berätta vad som igentligen hänt den dagen. Efter någon kvart så hade jag berättat klart. Och kände en viss lättnad.

-Det förklarar en del..Sa hon tyst, och jag kollade frågande på henne. Och hon verkade sett mig reaktion.

-Jag visste nästan redan allt du berättat, eftersom Victor berättat mycket...Sa hon. Victor hade varit sett slagsmålet, och stoppat det. Jag blev mest förvånad över att hon redan visste allt.

-Men varför är du fortfarande sur på mig då, om du fått reda på att det du trodde, inte var sant? Frågade jag, och hon skrattade lite.

-Jag kommer inte ihåg riktigt. I början var jag sur för att du bara ignorerade mig och så,sen så antar jag att jag inte kunnat släppa allt som hänt... Sa hon, och jag nickade långsamt som svar. Vi pratade en stund till, och jag märkte att vi bara flyttade närmre varandra. Inget som direkt märktes. men när jag hämtat dricka till oss, satte jag mig sedan lite närmare, och när hon hämtat en till kudde på golvet, så verkade hon inte heller kunna avstå från att sätta sig närmare. Det blev plötsligt tyst mellan oss, och vi kollade varandra i ögonen. Blickarna växlade mellan ögonen och munnarna, och våra läppar var bara några millimeter ifrån varandra.

---

---

---