~Kapitel 10~
Förra kapitlet -
*Sarahs perspektiv*
Kapitel 10, vad tycks? :)
-Hallå? Sa Harry, och man kunde höra några skratt därifrån.
-Hej Hazza! Hörde man Louis säga, och jag kunde inte låta bli att skratta lite åt deras smeknamn dem hade åt varandra.
-Louis sätt igång hissen igen! Nästan skrek Harry, och ännu fler skratt hördes därifrån.
-Efter att du och Sarah har pratat! Sa Liam. Harry suckade och vände sig mot mig.
-Ni vet att vi inte kan vara här för evigt! Sa han, och jag satte mig nere.
-Och släpp inte fingret från knappen, eftersom vi måste höra om ni verkligen pratar! Sa Louis, och Harry verkade nära på att bryta ihop eller något.
-Då ringer jag när vi börjat prata! Sa han och släppte fingret från den gröna knappen med en telefon på.
Vi satt där en stund under tystnad, och jag antog att det skulle bli en lång dag. Jag vet inte om det var tur eller otur att våra mammor inte var i närheten just nu. En aning tur för att jag behövde prata med Harry. Fast lite otur ändå, eftersom jag inte hade tänkt prata med Harry i en hiss?!
-Snygg bikini! Sa Harry plötsligt, och jag drog min handduk runt mig.
-Inte lika snygg som din tjejs va? Sa jag, och hörde att det lät lite spydigt. Men jag orkade inte bry mig just nu.
Han skulle precis säga något, men jag hann avbryta honom innan
-Tryck på knappen igen, så dem fattar att vi pratar! Sa jag, och han tryckte snabbt på knappen.
-Det tog inte lång tid... Sa Louis, och Harry suckade högt.
-Tyst! sa han och man kunde höra lite skratt därifrån, men det slutade efter någon sekund.
Just nu orkade jag inte bry mig om att killarna lyssnade.
-Vem? Hon jag pratade med? Frågade han, och jag nickade lite lätt på huvudet
-Det var bara någon tjej? Jag kallar inte alla killar du pratar med, för dina pojkvänner!
-Sen när har jag pratat med en kille?
-Du pratar bara med killar! Sa han, och jag slängde mig till högtalaren
-Louis släpp ut oss, nu!! Skrek jag och bankade på hissdörrarna. Jag märkte att Harry småskrattade åt mig.
-Vad skrattar du åt, jag var inte den som fick panik när den stannade! Sa jag surt åt honom, och han slutade skratta.
-Släpp knappen!
-Varför då? Frågade han, och gjorde det.
--------
-För att du skulle hålla in den när vi pratar, vilket vi inte gör längre. Sa jag och la mig ner, och drog handduken runt mig.
-Ska du sova? Frågade han och skrattade till igen. Även fast vi inte pratade så behövde dem ändå släppa ut oss snart.
-Varför bryr du dig?
-Jag orkar inte höra på dig när du snarkar! Sa han och flinade
-Jag snarkar inte! Sa jag, och satte mig upp igen.
Harry tryckte in knappen igen, och jag antog att han skulle börja prata allvar igen.
-Varför ignorerar du mig? frågade han, och jag suckade tyst för mig själv
-Vad tror du? Efter 3 år har du inte änns försökt få tag i mig? sa jag och Harry skakade på huvudet
-Du försökte inte få tag i mig heller!
-Du, det är ganska svårt att få tag i en kändis nummer! Sa jag, och det blev tyst ett tag mellan oss igen
-Jag försökte... Sa han plötsligt, med en lugn tyst röst.
-Va?
-Jag försökte få tag i dig, men du vägrade svara, och både din och min mamma sa att jag skulle låta bli, eftersom du var för sårad! Sa han i en annan högre ton, och en tår rann nerför hans kind. Jag visste inte vad jag skulle svara honom.
-Jag hade ingen aning...Sa jag tyst, och Harry släppte knappen. Så det var han som had ringt med okänt nummer, efter att han sökt in på X-factor, något år senare.
Han lutade sig mot högtalaren, och tryckte in knappen ännu en gång.
-Släpp ut oss, vi löser det senare, jag lovar! Sa han, och hans röst skar sig lite. Några sekunder senare sattes hissen igång igen, och Harry såg ut att vara lättad.
-Senare? Frågade jag honom, och han kollade lite frågande på mig.
-Ja, vi måste ju lösa allt! Sa han, och hissarnas dörrar öppnades, eftersom vi var framme på våning 5. Jag skakade på huvudet och nästan sprang ut, för att slippa prata med honom. Men han hade snabbare reflexer, och tog tag i min arm innan jag hann ut mer än någon meter utanför hissen.
-Jag som trodde att du hängde med hit,för att lösa det mellan oss? Frågade han, och det kändes som att jag på mågot sätt också sårat honom.
-Jag visste inte änns att du skulle hänga med förrän jag såg dig på flygplatsen...
-Så om du fått reda på det tidigare, så skulle du inte hängt med? Frågade han, och jag hann precis börja skaka på huvudet, när hissen öppnades igen, och resten av killarna kom.
Alla lite chockat, men ändå frågande, på oss. Ingen sa något, utan alla vi 6 stod stilla och kollade på varandra. Jag vände mig snabbt om, och gick med snabba steg mot mitt rum.
Dem började genast prata, och jag hörde Louis ropa något efter mig, men jag kunde inte riktigt uppfatta vad han sa, eftersom så mycket flög omkring i mitt huvud just nu. Jag stängde snabbt dörren efter mig, och sprang till balkongen för friskt luft. Jag var inte en person som ofta grät, men nu kändes det nästan som att det höll på att bli för mycket
Kapitel 10, vad tycks? :)
(Bildbrist)
Postat av: Louise
löööövee it! du är så grym!
Postat av: emma
så grymt bra! :)
Postat av: moa
omg, loving it!!!
kolla gärna in på min nya novell om killarna http://onedlight.blogg.se/ Kommentera/följ/sprid!
Love Moa, x
Postat av: Novell about One Direction.
Älskar din novell! :D
Den är grym.. skriv mer !!
Postat av: Julia
Love it !!
