Jag hade fortfarande inte pratat med Harry, och Louis hade sagt att det behövde hända snart, om vi inte ville fastna i hissen igen. Jag började gå bort mot killarnas rum, och jag antog att Harry fortfarande var inne på rummet, eftersom dem andra satt i varsin solstol och solade, nere vid poolen.

Jag knackade försiktigt på, och eftersom jag inte hörde något tecken på liv därinne. Så lutade jag försiktigt örat mot dörren, och plötsligt började någon hosta. Jag knackade på igen

-Harry? Frågade jag och knackade igen. Fotsteg kom närmare dörren

-Vad? Frågade han ganska tyst, och jag suckade. Jag fattar inte att jag gjorde det här...

-Men släpp bara in mig, och sluta barnsla dig! Han sa inget mer, och jag trodde nästan att han hade gått iväg igen.

-Vill du prata eller? Frågade jag, och han öppnade dörren.

-Jag tror inte att jag har någon lust att prata idag..Sa han och unvek ögonkontakt med mig.Genom att kolla ner i marken, och lät håret falla över ansiktet, precis som han gjort i skolan när han såg mig förut.

-Men jag tycker iallfalll att vi ska prata! sa jag och trängde mig förbi Harry, in i rummet.

-Eller har du kanske en tjej hemma? Frågade jag lite på skämt, och fick en sur blick från Harry,som äntligen kollade på mig. Han hade gråtit...

-Vad har hänt? Frågade jag, och gick lite närmare honom, och han vek undan blicken.

-Inget! Sa han och satte sig i soffan.

-Jag ser ju att du har gråtit. Sa jag och satte mig en bit ifrån honom i soffan. Han dröjde ett tag med att svara

-Det är bara jobbigt att se dig..Sa han och jag behövde tänka efter, vad han sa.

-Va?

-Det är jobbigt att se dig varje dag, och inse vad jag förlorat. Och att du har killar runt dig hela tiden.Och det mellan dig och Louis,är bara för mycket... Sa han, och kollade upp på mig med tårögda ögon någon sekund, men slog sedan ner blicken igen.

-Det är inget mellan mig och Louis! Sa jag med en nästan äcklad min i ansiktet. Inte för att jag var det. Men Harry trodde oftast det värsta.

-Det såg ut som det...Sa han tyst, och vände sig lite mer mot mig.

-Men vi är bara vänner, och det där med alla killarna, är faktist inte mitt fel! Sa jag och han började skratta lite tyst.

-Det är du det, den otroligt snygga tjejen med en massa killar runt sig...Sa han, och leendet han haft på sina läppar,försvann långsamt medans han sa det.

Det var så skönt när vi varit tillsammans och jag kände mig stolt och speciell. Eftersom hon valt mig istället för alla andra killar som dreglade efter henne. Kunna gå i korridorerna i skolan,och bara le åt alla blickar från dem andra. Sarah var då min, bara min.

-Så...Började hon, och efter ett tag började jag berätta vad som igentligen hänt den dagen. Efter någon kvart så hade jag berättat klart. Och kände en viss lättnad.

-Det förklarar en del..Sa hon tyst, och jag kollade frågande på henne. Och hon verkade sett mig reaktion.

-Jag visste nästan redan allt du berättat, eftersom Victor berättat mycket...Sa hon. Victor hade varit sett slagsmålet, och stoppat det. Jag blev mest förvånad över att hon redan visste allt.

-Men varför är du fortfarande sur på mig då, om du fått reda på att det du trodde, inte var sant? Frågade jag, och hon skrattade lite.

-Jag kommer inte ihåg riktigt. I början var jag sur för att du bara ignorerade mig och så,sen så antar jag att jag inte kunnat släppa allt som hänt... Sa hon, och jag nickade långsamt som svar. Vi pratade en stund till, och jag märkte att vi bara flyttade närmre varandra. Inget som direkt märktes. men när jag hämtat dricka till oss, satte jag mig sedan lite närmare, och när hon hämtat en till kudde på golvet, så verkade hon inte heller kunna avstå från att sätta sig närmare. Det blev plötsligt tyst mellan oss, och vi kollade varandra i ögonen. Blickarna växlade mellan ögonen och munnarna, och våra läppar var bara några millimeter ifrån varandra.