~Kapitel 23~
Förra kapitlet -
-Vi måste hålla koll lite på Sarah också! sa jag, och vi båda kollade oss omkring. Jag såg henne sitta vid en stol brevid en kille, och dem verkade ha riktigt kul. Eftersom båda skrattade. Sarah brukade aldrig dricka överdrivet mycket, och hon hade förståndet nog att inte göra något hon skulle ångra dagen efter.
Kapitel 23, vad tycker ni? :)
*Sarahs perspektiv*
-Hur mycket är klockan? Frågade jag killen jag pratat med under nästan hela kvällen. Han hette Zach, och var ett år äldre än mig.
-Halv 1. Sa han och log mot mig. Jag trodde faktist att jag skulle ha druckit mer, men hela kvällen har jag varit upptagen med att prata med Zach. Han var otroligt rolig och snäll. Men jag undrade om han bara var så när han druckit eller om han alltid var såhär underbar?
Vi hade inte druckit speciellt mycket, men vi båda var lite fulla.
-Jag tror att jag måste hem...Sa jag, och kollade mig runt. Efter Veronica eller Seth, men dem hade säkert redan gått hem.
Jag ställde mig upp, och han gjorde detsamma.
-Jag kan följa dig hem? Sa han, och jag log.
Vi började gå hem mot mig, och när vi stod vid min dörr tystnade båda.
-Kan jag kanske få ditt nummer? Frågade han försiktigt, och kliade sig i nacken.
-Visst! Sa jag glatt, men ändå osäkert. Jag ville inte att han skulle tro något, och att allt skulle bli konstigt.
Jag gav han mitt nummer, och sa att han kunde sms mig sen någon gång så jag fick hans nummer. Eftersom min mobil just nu var borta.
-Jag har en kille...Slank det ur mig, och jag kollade försiktigt upp på han.
-Jag vet. Sa han och log lite smått
-Va?
-Min förra tjej, är ett fan av One Direction, och hon visade några bilder på dig och....Harry,va? Sa han, och det sista lite osäkert. Jag nickade att det var rätt namn.
-Vilka bilder? Frågade jag lite oroligt. Tänk om det kommit upp några bilder på oss, som jag inte sett?
-Ni var på någon strand,typ? Sa han, och jag andades ut.
-Varför gjorde du och din förra tjej slut då? Frågade jag, och precis när han skulle svara så öppnades min ytterdörr, och mamma kollade frågande på mig. Hon suckade, och lät dörren vara öppen. När hon gick in igen.
-Jag antar att jag måste in...Sa jag, och kom på att min ton kanske lät lite irriterad.
-Vi kanske kan träffas igen? Frågade han, och jag nickade lite osäkert. Harry kunde väll inte bli sur om jag umgicks med andra killar? Som dessutom bara var vänner...
-Visst! Sa jag, och vi sa hejdå, och jag stängde försiktigt dörren efter mig.
Jag vaknade dagen efter av att mamma stängde dörren efter sig med en smäll.
Klockan var bara 8, och jag kunde inte somna om. Så jag gick upp och fixade mig och åt frukost. Halv 10 så var jag klar. Och tänkte precis smsa Veronica när jag kom på att den var borta.
Så jag bestämde mig för att gå till Seth, eftersom dem säkert var där.
Jag tog på mig en kofta över mitt linne, och började sätta på mig mina vita converse. Och när jag skulle sätta på mig den högra, så kände jag hur det tog stopp vid halva skon, och kom på att jag lagt ner mobilen där, varför vet jag inte?
Jag suckade för mig själv och tog snabbt upp den för att kolla vad som hänt under dygnet den vart borta.
Harry hade ringt och smsat en massa gånger, och jag tänkte ringa upp honom, så fort mobilen fått laddat. Det var nämligen bara några få procent kvar.
Jag slängde iväg ett sms till Seth, och sa att jag hittat mobilen, och så frågade jag vart han var.
När batteriet var fullladat så hade jag fortfarande inte fått någon svar från honom. Så jag antog att han sov.
Jag letade fort upp Harry i kontaktlistan och tryckte snabbt på den gröna luren.
*Harrys perspektiv*
-Sarah? Frågade jag lite chockat men ändå glatt. Äntligen svarade hon.
-Varför har du inte svarat dem 100-tals gångerna jag försökt ringt? Frågade jag, och hon skrattade lite.
-Jag tappade bort min mobil, och hittade den inte förrän imorse! Sa hon och jag log för mig själv.
Jag saknade henne otroligt mycket just nu, och blev lite avundsjuk när jag såg killarna med deras tjejer igår efter konserten.
-Gick konserten bra? Frågade hon, och jag log stort. Konserten hade varit helt galen, och jag längtade till dem andra, som säkert bara skulle bli bättre!
-Rikigt bra...Sa jag, och leendet på mina läppar försvann. Förutom att du var där Sarah! ville jag säga till henne, men ville inte börja tänka på avståndet mellan oss.
jag började istället berätta lite vad som hade hänt under konserten, och efter. Och vi båda skrattade åt det jag sagt.
Efter kanske någon halvtimme la vi på, eftersom jag behövde gå. Vi skulle till en signering.
-Fortfarande inte fått tag på Sarah? Frågade Niall, när jag kom ut från mitt hotellrum, som han tydligen stod utanför.
-Jo nyss faktist, men vad gör du här? Sa jag, och kollade lite efter dem andra killarna.
-Väntade på dig...Sa han och jag skrattade lite åt honom. Han fick en alltid på bra humör, utan att direkt behöva göra något speciellt.
-------
Äntligen var vi tillbaka i London, och jag kunde äntligen få träffa Sarah igen.
Vi stod på flygplatsen, och såg fansen stå i en stor klunga. Paul hade sagt åt oss att vi skulle ta en annan väg ut för att komma undan fansen. Men vi ville hellre komma gå den vanliga vägen, och träffa dem.
-Visst...Sa Paul och vi gick i riktningen dit. Jag tog snabbt upp mobilen, och skickade iväg ett sms till Sarah och frågade vart hon var.
Jag fick inget svar förrän vi satt i bilen påväg hem till oss. Hon skrev att hon var hemma, och så frågade hon om vi kommit till London än.
Jag ringde upp henne, och hon svarade med ett tyst mhm?
-Kan jag komma till dig om typ 15 minuter? Frågade jag, och Louis lutade sig närmare för att höra.
-Ehm... Började hon lite osäkert, och jag kunde höra en killröst i bakrunden som ropade hennes namn. Louis verkade också höra, eftersom han gav mig en frågande blick, och jag la snabbt på.
-Varför la du på? Frågade Louis, lite irriterat.
-Jag vet inte...Svarade jag honom, och drog långsamt ner mobilen från örat.
Dem andra kollade frågande på mig.
-Det kanske var någon kompis? Sa Louis och jag suckade. Jag vet inte riktigt vad jag trodde...
Kapitel 23, vad tycker ni? :)
kritik?
~Kapitel 22~
Förra kaptilet -
*Veronicas perspektiv*
-Så Nathan, var det din tjej? Frågade Seth, och jag kunde se hur Nathan började rodna.
-Hon var iallfall riktigt gullig... Sa jag. Lite osäker, ifall han bara skulle tycka det var töntigt att använda ordet gullig. Det skulle bara vara fel, om jag sa att jag var som ett syskon i deras familj. Men jag kunde prata om det mesta med hans syskon, och föräldrar.
*Harrys perspektiv*
Efter att Sarah åkt hem vid 1 tiden, så chillade jag bara hemma med killarna. Vi alla satt och pratade lite smått om allt möjligt, men Zayn var osocial. Han satt och smsade med någon. Säkert någon speciell eftersom han log nästan varje gång, efter att han fått ett sms. Han vägrade också berätta vem det var.
2 VECKOR SENARE
Nu var jag och killarna tillbaka, och ute på en turné, mindre än den förra. Men vi skulle ändå vara borta några dagar. Och när vi var tillbaka i London, skulle en massa andra saker göras.
Det hade inte gått en dag utan att jag pratat med Sarah, via Skype eller telefon.
Jag önskade att jag kunde ta med henne på turnéer och sånt. Men såklart fick hon inte följa med.
-Vad tänker du på? Hörde jag Pauls röst, i högtalaren. Vi alla fem stod på scenen, och tränade inför ikväll.
Jag hade helt missat mitt solo på What makes you beautiful. Killarna kollade frågande på mig, och jag harklade mig lite snabbt, för att svara Paul.
-Inget! Sa jag tyst i mikrofonen. Och jag kunde nästan se killarna hur killarna som höll på med ljudet, suckade.
Jag gav dem en ursäktande blick, och musiken började om igen.
Louis klappade till mig på axeln, och gav mig en menande blick. Såklart saknade han Eleanor lika mycket som jag saknade Sarah. Både Eleanor och Danielle skulle iallfall komma till några av konserterna. Men Sarah hade inte haft möjligheten att komma.
-----
Någon timme innan konserten skulle börja, så satt vi alla i varsin fotölj, och bara slappade.
Jag satt och kollade på medans Niall åt upp sin macka. Han verkade inte änns märka att jag kollade på honom, förrän han var på den sista tuggan.
-Vad? Mumlade han, med munnen full med mat. Jag bara log åt honom, och kastade en vattenflaska till honom.
Jag försökte ringa Sarah igen, en sista gång. Jag hade försökt ringt henne hela dagen, utan något svar från henne. Tillslut hade jag blivit tvungen att ringa Veronica, eftersom jag blivit orolig. Men hon svarade inte heller. Vilket bara gjort mig ännu oroligare.
-Svarar hon fortfarande inte? Frågade Zayn, och gav mig en lite ledsam blick. Jag skakade på huvudet, och gav ifrån mig en liten suck.
Jag tänkte efter om jag gjort något fel, som kanske gjort henne ledsen. Jag kunde inte komma på något.
Så jag bestämde mig för att kolla igenom smsen jag skickat dem senaste timmarna.
Men ingenting där heller. Bara vanliga sms om att jag saknade henne, och att jag ville att hon skulle ringa tillbaka. Eller iallafall berätta vart hon var, eller vad hon gjorde.
Så jag iallafall visste att han var vid liv.
*Sarahs perspektiv*
-Vart fan är min mobil? Skrek jag irriterat, och lyfte på varenda sak i mitt rum.
-Prova ring den! Sa Seth, och gav mig ett glatt leende. Han och hans smarta idéer...
-Ljudlöst! Sa jag irriterat, med en suck.
-Vi kan hjälpa dig leta. Sa Veronica, och gick ut ur rummet. Seth följde med efter, och jag kunde höra en av dem skrammla inne i badrummet.
Senast jag använde den, var för några timmar sen. Och jag antog att Harry säkert försökt ringt mig flera gånger.
Veronica hade också Harrys nummer, men hennes mobil låg inne på reparation. Seth hade såklart inte Harrys nummer, så just nu var det helt omöjligt att få tag i honom. Jag kunde inte heller numret i huvudet, och att slå upp det någonstans skulle vara omöjligt.
-Den kanske är hos mig! Skrek Veronica från undervåningen. Och kom springandes upp för trappan. Och kollade in i mitt rum, med ett stort leende på läpparna.
-Nej, jag hade den med mig när jag kom hem från dig..Sa jag och gav ifån mig en suck när jag slängde mig ner i sängen.
Seth kom tillbaka in till mitt rum, och dem satte sig brevid varandra i soffan, jag hade brevid min helfigursspegel.
Jag kollade lite snabbt upp på klockan som hängde på väggen, den var halv 5, och borta hos den var den nog runt halv 7. Så konserten hade precis börjat.
-Påminn mig att aldrig ha på min mobil på ljudlöst! Sa jag, och dem båda gav ifrån sig ett tyst skratt.
Som tur var så hade konstigt nog inte mitt och Harrys förhållande kommit ut. Visst hade han sagt i en intervju att han hade en tjej. Men han hade inte nämnt mitt namn, och inga bilder på mig och Harry fanns, än...
Konstigt nog hade vi lyckats hålla oss undan kamerorna dem få gånger vi vistast ute tillsammans.
-jag måste iallafall hitta mobilen innan ikväll! Sa jag, och kollade mig misstänktsamt i rummet. För att försöka komma på vart den kan vara.
-Det är typ redan...kväll? Sa Seth, och kollade ut genom fönstret. Visst var det ljust ute fortfarande, men klockan visade inte samma sak.
Ytterdörren öppnades, och slängas igen.
-Hallå? Ropade mamma, och jag ropade tillbaka.
Vi alla tre gick ner till köket, och jag sa till henne att jag skulle äta hos Veronica.
-Visst, men kom hem innan 10! Sa hon, och kollade igenom posten.
-Men jag sover nog där...Sa jag och mamma nickade, utan att släppa blicken från någon intressant artikel hon hittat.
Några timmar senare när klockan var 9, så gick vi hemifrån mig
*Veronicas perspektiv*
-Sova hos mig? Frågade jag när vi var påväg till festen vi skulle till.
-Äsch, hon fattar nog ändå att jag ljög... Sa hon, och vi båda log när vi började höra musiken från festen.
Seth hade gått till några av hans vänner. Eftersom han inte var lika festsugen som jag och Sarah var.
Vi började öka takten, och möttes av en massa okända ansikten inne på festen. Vissa kände jag, men det var inte många...
Jag gick och pratade med några tjejer från klassen jag kände. Medans Sarah försvann på direkten.
Jag ursäktade mig ifrån tjejerna, och letade istället efter Sarah. Som jag hittade bland några killar vid poolen.
-Har du killarna runt dig nu igen? Frågade jag, och försökte låta förvånad.
-That´s me! Sa hon glatt. Det är min Sarah det...
Jag lämnade henne ifred med killarna, och fortsatte åt en annan riktning. Vart, visste jag inte riktigt. Men något fanns ju alltid att göra.
Plötsligt kände jag två starka armar runt min midja, och jag fick lite smått panik.
-Saknat mig? Frågade Seth, och jag vände mig om för att ge honom en kyss.
-Sluta skräms sådär! Sa jag och slog till honom lite lätt på armen.
-Vad gör du här då? Frågade jag, och kollade bort mot hans kompisar som var påväg till oss.
-Vem säger nej till att festa?! Sa hon lite ironiskt och jag skrattade åt honom.
-Vi måste hålla koll lite på Sarah också! sa jag, och vi båda kollade oss omkring. Jag såg henne sitta vid en stol brevid en kille, och dem verkade ha riktigt kul. Eftersom båda skrattade. Sarah brukade aldrig dricka överdrivet mycket, och hon hade förståndet nog att inte göra något hon skulle ångra dagen efter.
Kapitel 22!
10 kommentarer till nästa kapitel :)
~Kapitel 21~
Förra kapitlet-
Några timmar senare så hade tjejen gått hem, och Nathan vågade sig ner till vardagsrummet. Även fast det som hände inte var någon big deal, så tror jag ändå inte att Seth var så glad över det.
Kapitel 21 :)
-Det är bara en kompis! Sa jag, och killarna nickade förstående. Även fast jag visste att dem trodde att det säkert var tjejen jag träffat i Thailand. Men sanningen var att jag inte änns hade hennes nummer. Jag visste inte änns hennes namn... Och det skulle vara omöjligt att hitta henne här i London.
Visst var hon ett fan, så hon kanske skulle komma till någon signering eller så. Men att hitta henne bland hundratals tjejer, skulle inte heller vara det enklaste...
-Zayn, hjälp mig! Hörde jag Harry nästan skrika, och jag såg honom stå vid spisen, med tre olika stekpannor, som han försökte steka både ägg och bacon.
-Visst... Sa jag, och han gav mig ena stekspaden.
*Veronicas perspektiv*
Jag och Seth satt på starbucks och fikade. I tidningen idag, hade det funnits lite bilder på mig och Sarah när vi umgicks med killarna, såklart... Det var ingen stor bild, och man kunde knappast se varken mitt eller Sarahs ansikte. Fast såklart så fanns det en annan större bild, där man såklart såg både mitt och Sarahs ansikte. Dem hade som tur inte fått reda på att det var Harrys ex, eller att dem var tillsammans nu. Tidningarna trodde bara att vi var vänner, eller fans. Än så länge...
Det här var det sista jag ville. Att folk fick veta vem jag var. Och att fansen kanske blev sura.
-Sluta oroa dig, inget kommer hända! Sa Seth, när vi var påväg hem. Jag hade visat bilderna för honom, och oroat mig för att fansen skulle göra något. Vilket Seth bara tyckt vart löjligt. Men han visste nog inte riktigt hur vissa fans kunde vara.
När vi kom hem till Seth igen, började han leta efter nycklarna i sin jackficka. Jag kollade mig runt lite, och såg min gamla longboard ligga där,bakom Seths cykel. Jag och Sarah brukade åka longboard förut, just nu blev det kanske inte lika ofta. Men vi båda älskade det. Jag hade gett min gamla till Seths lillebror som så gärna velat ha den. Och jag hade köpt mig en ny.
Jag kollade mig runt, och tänkte efter ett tag, något saknades... Juste, människor!
-Vart är din familj? Frågade jag, när vi satt oss i soffan. Seth hade 4 syskon, så det var alltid någon hemma.
-Dem är hos mormor, under helgen. Sa han och jag nickade. Deras familj bestod av 7 medlemmar, medans jag bara bodde med min pappa.
-Fast Nathan stannade hemma med mig...Sa han med en liten suck. Nathan var 16 år, alltså 2 år yngre än Seth.
-Vart är han då? Frågade jag, och Seth höll på lite med mitt hår. Jag log lite för mig själv, och lutade mig mot hans axel.
-Vet inte, antagligen hos någon kompis? sa han
-Såhär tidigt? Frågade jag, och kollade mot klockan. Den var halv 12, men jag visste sedan flera övernattningar hos Seth. Att Nathan inte var någon sju-sovare.
-Jag vet inte, bryr mig inte riktigt heller...Sa han, och jag kollade upp mot honom. Han tyckte mest att hans syskon var irriterande. Jag själv gillade verkligen att prata och umgås med hans familj, till skillnad från honom. Fast jag hade alltid velat haft syskon. Han hade två lillesyrror som var tvillingar, en lillebror, och en storebror. Och underbara föräldrar. Min pappa jobbade mest, så vi pratade inte så mycket.
-Han kanske är hos sin tjej? Frågade jag, och han gav mig en frågande blick.
-Han har ingen tjej! Sa han och fnös till. Plötsligt så öppnades dörren, och Nathan kom in. Med en tjej efter sig.
Seth satt chockat i soffan och kollade konstigt på mig. Och vi båda brast ut i skratt när dem gått upp för trappan.
Han satt där tyst en stund, och jag såg på honom att han tänkte.
-Vad tänker du på? Frågade jag och la mina ben över hans.
-Undrar ifall jag ska gå upp och skämma ut Nathan? Frågade han, och skrattade lite.
-Nej snälla gör inte det! Sa jag och vi båda skrattade åt hans tanke.
Jag gav honom en snabb kyss, och såklart ledde det till fler. Det slutade med att vi låg i soffan och kysstes. Jag skulle precis säga till Seth att Nathan kunde komma ner, men avbröts i mina tankar av att någon harklade sig. Jag flög upp ur soffan, och såg Nathan stå där brevid hans tjej, antagligen hans tjej iallafall...
-Tänkte fråga en sak...Men ni ser upptagna ut, så vi tar det senare! Sa han och dem försvann upp igen. Det här kunde inte bli pinsammare. Jag kände hur hela mitt ansikte blev rött, och Seth rodnade och lite.
-Du kanske skulle ha skämt ut han... Sa jag, och han skrattade till. Hellre Nathan, än hans föräldrar.
Vi båda började skratta efter någon halv minuts tystnad. Det var otroligt pinsamt....
Några timmar senare så hade tjejen gått hem, och Nathan vågade sig ner till vardagsrummet. Även fast det som hände inte var någon big deal, så tror jag ändå inte att Seth var så glad över det.
-Så vad var det du ville fråga förut? Frågade han Nathan, som stod vid bokhyllan i vardagsrummet.
-kommer inte ihåg...Mumlade han, och Seth suckade. Jag slog till honom lite lätt på armen, och han log mot mig.
-Så Nathan, var det din tjej? Frågade Seth, och jag kunde se hur Nathan började rodna.
-Hon var iallfall riktigt gullig... Sa jag. Lite osäker, ifall han bara skulle tycka det var töntigt att använda ordet gullig. Det skulle bara vara fel, om jag sa att jag var som ett syskon i deras familj. Men jag kunde prata om det mesta med hans syskon, och föräldrar.
Kapitel 21 :)
Det här blev mer eller mindre ett mellankapitel. men novellen kommer handla om både Veronica och Sarah, även när dem är på två olika håll. Det kanske kommer kapitel där det bara är killarna också.
~Kapitel 20~
Förra kapitlet-
När vi kommit hem till Harry, stod jag kvar i hans hall, och kollade mig lite chockat runt.
-Nystädat? Frågade jag Hary, och kollade runt i den nästan skinande lägenheten. Han nickade glatt åt min fråga.
Jag och Zayn satt som vanligt hemma hos honom, och bara chillade. Det var ungefär såhär våran lediga tid såg ut. Liam och Louis tillbringade så mycket tid som möjligt med sina tjejer. Medans jag,Zayn och Harry gjorde något tillsammans. Fast nu när Harry också var med sin tjej, så nu var det bara vi.
-Vad tror du Harry och Sarah gör just nu? Frågade Zayn, och jag kastade en kudde på honom och skrattade. Vi började istället prata om semestern i Thailand, och vi alla var fortfarande nyfikna på vem den där tjejen Zayn smygit iväg med, hette.
-Vem var tjejen du umgicks med då? Frågade jag, och Zayn suckade. Vi hade tjatat ganska mycket och frågat vem det var. Det blev tyst ett tag, men jag kunde inte riktigt sätta fingret på om det var en pinsam tystnad eller inte.
-Veronica var trevlig...Sa jag, för att bryta tystnaden. Han kollade underligt på mig, och brast ut i skratt.
-Snälla säg inte att du gillar henne! Sa han, och kastade tillbaka kudden på mig.
-Nej, det gör jag inte! Sa jag bestämt. Men han trodde mig fortfarande inte. Sanningen var att jag faktist börjat gilla henne lite under semestern. Men jag bestämde mig för att lägga dem åt sidan, och inte tänka på det. Eftersom hon hade en kille, + att jag nog aldrig mer skulle få träffa henne.
-Men hon ser bra ut! Sa Zayn, och jag log lite smått.
-Riktigt bra...La jag till. Fast det kändes ändå fel att jag gillade henne, eftersom hon hade en pojkvän. Och det kändes bara som slöseri med tid, att änns tro att hon skulle kunna komma in i mitt liv. Så det var väll bara att släppa tankarna, och henne.
Dagen efter vaknade jag i soffan hos Harry. Jag kollade mig lite förvirrat omkring, och tänkte tillbaka på gårdagen. Inget speciellt hade hänt. Jag och Harry hade kollat på film, och bara myst.
Harry såg jag inte, men jag hörde några svaga röster ifrån hans sovrum, och antog att han var där, och pratade, antagligen i telefon med någon.
Någon minut senare kom han tillbaka, och log mot mig.
-Vem pratade du med? Frågade jag, och han satte på sig sina byxor.
-Louis. Han frågade om han och killarna kunde komma. Sa han, och satte sig brevid mig.
-Så dem kommer? Frågade jag glatt, eftersom jag saknat killarna lite, och ville gärna träffa dem.
-Jag sa att du var här, och att vi ville vara ensamma...
-Men om du vill så kan jag be dem komma! Sa han, och jag log mot honom.
Harry ringde upp någon av dem igen, och jag fixade till mig lite, och sminkade mig i badrummet.
-Så, hur är det med Seth? Frågade Harry, och jag såg i spegeln att han stod lutat i dörren. Jag vände mig om, och tänkte efter ett tag innan jag svarade. Jag behövde tänka på hur Seth var förut till skillnad på hur han var nu.
Han såg typ likadan ut, men var ändå ganska annorlunda.
-Han...har ändrats lite? Svarade jag lite osäkert, och han nickade långsamt på huvudet. Det kändes bara onödigt att försöka dem bli vänner igen, eftersom han knappast hade tid att träffa mig när han var ledig. Dem kanske kunde bli sams iallfall? Om inte, så behövde Harry iallfall acceptera att jag var vän med Seth. Och Seth behövde acceptera att jag och Harry var tillsammans.
Dörren flög upp och killarna ropade hej i kö. Harry log lite mot mig innan han drog med mig ut till killarna.
-Så vad gjorde ni inatt? Frågade Louis, efter att Harry gäspat.
Harry tog armen runt mina axlar, och log mot killarna. Jag fattade vad han menat, så jag slog till han lite lätt i sidan, och skakade på huvudet.
- Vi gjorde inget sånt! Försäkrade jag killarna, som ändå verkade hålla sig till vad Harry sagt vi gjort...
När Harry och Sarah gått till vardagsrummet så gick vi andra till köket, för att fixa frukost till oss alla.
Killarna började fixa med frukosten, och jag började gå mot vardagsrummet för att fråga vad dem ville ha. Beredd på att mötas av dem kyssandes i soffan, men istället möttes jag av dem sittandes i soffan och bara kolla på varandra, med ett varsit leende på läpparna. Dem höll varandra i händerna, och kollade glatt in i varandras ögon. Snacka om nykära...
Jag harklade mig lite snabbt, och dem kom tillbaka till verkligheten.
-Ska ni också ha frukost? Frågade jag och dem båda nickade. Jag log, och gick tillbaka till köket, och märkte att killarna stod samlade runt en mobil, som Louis höll i. Min mobil....
Vad gör ni? Frågade jag, och flög på dem, för att ta tillbaka min mobil. Konstigt nog gav Louis mig den, utan någon liten fight. Men jag fattade att det var något, eftersom dem alla kollade misstänkt på mig.
-Vem är Emily? Frågade Liam, och jag fick panik.
-Varför läser ni mina sms? Frågade jag irriterat, och kollade så dem inte gjort något annat.
-Du fick ett sms från henne, så vi behövde ju se vem det var! Sa Niall, som om det inte var något konstigt med det. Jag suckade, och kollade vad hon hade skrivit. Emily var inte tjejen jag träffat i Thailand.Emily var en tjej jag känt från när jag bodde i Bradford, vi hade inte pratat på flera månader. Men igår hade hon smsat och frågat när jag skulle komma hem till Bradford igen. Jag hade ingen aning om varför hon frågat det, eftersom vi inte haft så jätte bra kontakt dem senaste åren. Fast ioförsig kom smset vid 1 på natten, så det fanns ju en chans att hon skickat det när hon var full, eller så frågade hon bara... Vad vet jag?
-Det är bara en kompis! Sa jag, och killarna nickade förstående. Även fast jag visste att dem trodde att det säkert var tjejen jag träffat i Thailand. Men sanningen var att jag inte änns hade hennes nummer. Jag visste inte änns hennes namn... Och det skulle vara omöjligt att hitta henne här i London.
Visst var hon ett fan, så hon kanske skulle komma till någon signering eller så. Men att hitta henne bland hundratals tjejer, skulle inte heller vara det enklaste...
-Zayn, hjälp mig! Hörde jag Harry nästan skrika, och jag såg honom stå vid spisen, med tre olika stekpannor, som han försökte steka både ägg och bacon.
-Visst... Sa jag, och han gav mig ena stekspaden.
(Bildbrist)
Kapitel 20, vad tycker ni :)
Minst 7 kommentarer, till nästa kapitel :)
~Kapitel 19~
Förra kapitlet -
Kapitel 19.
Veronica skulle sätta upp en taklampa, så hon hämtade en stol, och ställde den sedan nedanför ställen lampan skulle sättas upp. Eftersom taket var ganska högt, och Veronica rätt så kort, så hade hon hämtat en hög barstol att stå på.
När hon ställt sig på stolen, så gav jag henne lampskärmen, och det tog ett tag innan hon fått den på rätt plats. Seth hjälpte henne ner, och jag kunde inte låta bli att le när jag såg hur dem tog hand om varandra.
*Harrys perspektiv*
Klockan var 1, och våran konsert skulle inte börja förrän ikväll. Så vi hade några timmar fria. Just nu satt vi och spelade tv spel inne på Zayns hotellrum.
-Pratat något med Sarah? Frågade Liam mig, och jag kände hur paniken steg. Hur 17 kunde jag glömma bort henne...
-Nej... Sa jag lite generat men ändå panikslaget.
-Hur kan du inte gjort det, till och med jag har pratat med henne! Utbrast Louis, och jag kollade med stora ögon på honom.
-Försöker du ta mig tjej eller? Frågade jag lite på skämt, men visste hur nära dem kommit varandra under semestern. Louis kollade frågande på mig och skrattade.
-Du vet väll att jag har en tjej, Eleanor du vet?! Sa han, och höjde ena ögonbrynet.
-Shhh... Hörde man Niall säga irriterat. Han och Zayn spelade Fifa, och både var väldigt koncentrerade.
-Gjorde inte ni slut? Frågade jag, i en lägre, lugnande ton.
-Vi löste det...Sa han, och jag nickade som svar. Louis hade först inte velat följt med till Thailand, eftersom han bråkat med Eleanor. Men jag hade övertalat honom och sagt att dem kunde ta en paus, och se vad som hände efter. Tydligen så hade dem blivit sams igen efter ett riktigt långt telefonsamtal näst sista dagen på semestern. Jag hade inte fått veta något av det förrän nu.
Jag bestämde mig för att ringa Sarah och prata. Skuldkänslorna kokade nästan över inuti mig. Och jag hoppades på att hon inte var sur. Jag hade helt glömt bort att jag skulle höra av mig då vi landat i New York, så chansen att hon inte var sur på mig, fanns inte.
-Hej Harry! Svarade hon, och jag fick ett leende på läpparna. Jag hade saknat hennes röst.
-Hej Sarah, förlåt att jag inte ringt, men det har varit ganska mycket att göra...Sa jag, och kliade mig i nacken.
-Okej, men jag är glad att du ringde! Sa hon. Jag visste att hon inte köpte det jag sagt. Men jag var glad över att vi inte började prata om det. Vi pratade istället lite om vad vi gjort dem senaste dagarna.
-Vart är du? Frågade jag, efter att ha hört både kill och tjej röster i bakrunden.
-Hos Seth, du vet Veronicas kille? Sa hon, och jag nickade på huvudet men kom genast på att hon inte kunde se nickningen
-Aha... Svarade jag. Inte bara Veronicas kille, utan också min föredetta närmaste vän. Sarah visste hur jag tyckte om Seth, men ändå så kunde hon inte låta bli att vara med honom. Nu så var dem ju till och med grannar.
Fast det är ändå ganska okej, eftersom jag vet att inget kommer hända mellan dem, eftersom han och Veronica är tillsammans. Det var dem, som bråket mellan mig och Seth handlande om. Sarah och Veronica...
-Jag måste gå nu, vi måste fixa det sista inför konserten! Sa jag, efter att ha fått några blickar från killarna.
Vi sa hejdå, och la på.
-Var hon sur? Frågade Niall, medans vi gick upp på scen.
-Inte direkt...Sa jag och ryckte lite på axlarna.
-Wow! Hörde jag Zayn och Louis ropa imponerat. Eftersom dem gått före så antar jag att dem blivit impade av scenen.
Scenen var verkligen otrolig, allt var otroligt. Vi alla fem bara stod där och kollade oss chockat omkring. Den här konserten såg jag verkligen fram emot!
TILLBAKA I LONDON
-Försök att verkligen vila ut er nu, dem här veckorna ni har ledigt nu! Sa Paul innan han stannade och släppte av oss vid våra lägenheter. Dem var rätt så nära varandra. Så slapp Paul köra till 5 olika ställen, + att vi hade det nära till varandra.
När jag kommit hem, så ville jag helst av allt ringa Sarah och be henne komma hit. Men klockan var halv 12 på natten, och jag behövde verkligen sova.
*Sarahs perspektiv*
Jag vaknade upp dagen efter, av att min mobil ringde. En bild på Harry visades, och jag kollade snabbt på klockan innan jag svarade. Den var halv 10, och jag kände att jag inte sovit mycket alls inatt. Jag svarade, och satte mig upp. Och märkte att jag låg i min säng hemma, utan i soffan i Seths rum.
-Hej Harry. Sa jag trött, och log lite smått när jag såg Seth hålla och Veronica där dem låg och sov i hans dubbelsäng.
-Hey! Sa han glatt, och jag gäspade ännu en gång.
-Jag undrade ifall du kanske ville träffas, jag är ledig i nästan 2 veckor nu,så..Sa han, och jag såg att Seth vaknat. Han satte sig långsamt upp i sängen
-Visst! Svarade jag Harry glatt, och Seth vände sig mot mig. Hans hår stod åt alla håll, och jag kunde inte låta bli att skratta. Jag var van att se honom med fixat hår. Då det låg platt och rakt.
-Så vart ska jag hämta dig?
-Hos Se...Började jag men avbröt mig själv, Harry skulle säkert inte bli gladare ifall han fick veta att jag spenderade natten hos Seth
-Hos mig...ändrade jag mig till, och sa vart jag bodde.
-Kommer om en kvart typ...Sa han och vi la på.
Jag fick lite smått panik, och sa snabbt hejdå till Seth, innan jag nästan sprang hem till mig, för att fixa mig, och äta någon slags frukost.
När vi kommit hem till Harry, stod jag kvar i hans hall, och kollade mig lite chockat runt.
-Nystädat? Frågade jag Hary, och kollade runt i den nästan skinande lägenheten. Han nickade glatt åt min fråga.
Minst 7 kommentarer till nästa kapitel :)
~Kapitel 18~
Förra kapitlet -
*Sarahs perspektiv*
HEMMA HOS SETH 2 DAGAR SENARE
Jag hörde att en dörr öppnades, och jag log för mig själv innan jag öppnade min egna dörr och stängde den försiktigt efter mig. Veronica hade deckat i sin säng. Och jag bytte snabbt om, och borstade tänderna. Sen kröp jag ner under täcken.
Såklart var jag inte trött längre. Jag suckade och satte mig upp i sängen, men la mig sedan ner igen, och försökte somna.
PÅ FLYGPLATSEN (Några dagar senare)
Jag,mamma,Anne och Veronica stod i kön in till vårat flygplan hem till London. Anne skulle hem med oss några dagar,innan hon åkte hem igen.
Harry och killarna hade redan åkt tidigare imorse med planet till USA, där dem skulle turnera en vecka.
Även fast jag och Harry typ var tillsammans nu, så kändes det ändå som något som inte skulle hålla.
Jag vet inte hur ofta han skulle vara borta, och hur mycket tid vi skulle få tillsammans.
-Du måste hänga med till Seth sen när vi kommer hem! Sa Veronica ivrigt, och jag nickade på huvudet och skrattade åt henne. Hon var så nervös att hon blev ivrig och hyper istället. Hon var riktigt flygrädd.
Ibland ville jag bara byta liv med henne. Hennes liv verkade så lätt medans mitt var så komplicerat. Hon och Seth var två bästa vänner, som också varit tillsammans i nu ett år. Dem kunde berätta allt för varandra, och umgås som om dem bara var vänner. Dem behövde inte hålla handen eller så hela tiden, för att visa att dem älskade varandra.
Jag och Harry var också så i början när vi var tillsammans förut, men nu efter bråket och efter att inte sett varandra på 3 år,så hade "kompis-känslorna" försvunnit, och nu var vi bara ett par, och inte direkt vänner, på det sättet.
Det var skönt att hänga med Seth och Veronica, eftersom jag inte kände mig speciellt utstött när jag var med dem. Vi var som 3 vänner, som hängde ihop.
HEMMA HOS SETH 2 DAGAR SENARE
När vi hade kommit hem från Thailand, så hade det inte blivit som Veronica planerat, eftersom både hon och jag varit extremt trötta och ville inget annat än att sova. Så vi hade träffat honom idag istället. Vi skulle hjälpa dem packa upp det sista,eftersom dem flyttat in i huset brevid mig.
-Hej granne! Sa jag glatt, när han öppnat dörren. Jag gav honom en snabb kram, innan jag lät honom och Veronica säga hej till varandra en stund.
Efter en stund gick vi in till hans rum, och jag slängde mig direkt i hans otroligt sköna fotölj.
-Så, var det kul att semestra med One Direction? Frågade han, och jag ryckte på axlarna.
-Helt okej, antar jag? Sa jag. Han visste vad jag tyckte om dem. Fast ioförsig så var killarna helt annorlunda än vad jag trott. Seth och Harry hade slutat umgås efter att det som hände,hänt. Jag visste inte riktigt varför, men Seth hade vägrat pratat om det.
-Och Harry? Frågade han som följdfråga, jag utbytte några blickar med Veronica innan jag svarade. Vi alla 3 hade undvikt att nämna honom dem 3 senaste åren, och jag visste inte riktigt hur Seth skulle ta det här med att jag och Harry börjat umgås igen. Seth skulle ju se honom ett antal gånger eftersom vi nu bodde grannar nu.
-Han...har förändrats! Sa jag lite tveksamt, och Veronica nickade instämmande på huvudet.
-Har ni blivit vänner igen? Frågade han, och jag kollade ner på mina händer. Seth verkade fatta vinkeln.
-Snälla säg att du skojar! Jag kollade upp och skakade försikigt på huvudet.
-Serriöst, du har varit sur på honom i 3 år! Och nu har du förlåtit honom för allt han gjorde mot dig?! Sa Seth irriterat. Såklart tog han det inte så bra som jag hoppats att han gjort...
-Jag vet...
Det blev tyst mellan oss tre en stund, men sen vart allt typ som vanligt igen.
-Okej, ska vi börja packa upp? Frågade Veronica, och Seth ställde sig upp som svar. Vi började fixa till lite i hans rum, och packade upp saker från några kartonger. Veronica skulle sätta upp en taklampa, så hon hämtade en stol, och ställde den sedan nedanför ställen lampan skulle sättas upp. Eftersom taket var ganska högt, och Veronica rätt så kort, så hade hon hämtat en hög barstol att stå på.
När hon ställt sig på stolen, så gav jag henne lampskärmen, och det tog ett tag innan hon fått den på rätt plats. Seth hjälpte henne ner, och jag kunde inte låta bli att le när jag såg hur dem tog hand om varandra.
Blev ett ganska kort kapitel den här gången...
Internetet har krånglat,så det är därför kapitlet kommer så sent!
~Kapitel 17~
Förra kapitlet -
-pratade du med Sarah? Frågade hon, och jag gav henne en frågande blick. vad visste hon?
-Hon sa att ni hade bråkat...Sa hon tyst, för att dem andra inte skulle höra. Juste, jag hade helt glömt bort att tjejer pratar med varandra om allt...
-Hon och våra mammor är typ i stan just nu. Sa jag, och suckade ännu en gång.
-Okej, men jag tror att hon är mer sur på mig än dig...Sa hon, och gick bort till poolen till dem andra, innan jag hann svara henne. Vad hade hänt igår/imorse igentligen?
*Några timmar senare*
-Vad gör du här helt ensam? Hörde jag en röst bakom mig, och jag vände mig glatt om. Sarah böjde sig fram och gav mig en kyss.
-Så du är inte sur längre? Frågade Veronica försiktigt, och Sarah satte sig vid fotändan av solstolen jag satt i. Killarna satt och åt lunch vid hotellbuffén, men jag hade stannat här med Veronica efter ingen av oss varit speciellt hungriga efter frukosten.
-Ni vet väll hur mitt morgonhumör är...Sa hon, både jag och Veronica nickade på huvudet som svar. Sarah har aldrig haft sånt bra morgonhumör, vilket bara varit roligt ibland.
Jag gav Veronica en blick, om att jag ville prata ensam med Sarah. Veronica verkade förstå vinkeln, och sa att hon blivit hungrig och gick sedan bort till killarna.
-Jag är ledsen över hur jag reagerade igår. Sa hon och jag log lite smått.
-Det var mitt fel, förlåt jag skulle berättat det tidigare. Sa jag och hon satte sig närmare mig. Jag tog armen runt henne, och hon lutade sig mot min axel.
Vi satt där en stund under tystnad, tills killarna kom tillbaka, och satte sig i solstolarna runt oss.
-Vart har du hållit hus hela dan? Frågade Niall, Sarah, och hon log lite smått innan hon svarade.
-Shoppat! Sa hon glatt, och jag drog ner henne i min famn.
Veronica och Sarah hade börjat att prata lite, och jag kunde inte låta bli att lyssna lite smått.
-Har Seth flyttat ännu? Frågade Sarah, och Veronica nickade glatt på huvudet.
-Ni kommer säkert bli riktigt bra grannar! Sa hon, och dem båda började skratta lite smått.
-Harry? Hörde jag en röst bakom mig.
-Harry? Sa personen igen, fast med en irriterad ton.
Jag vände mig om, och Liam försökte få min uppmärksamhet
-Aa? Frågade jag, och Liam började berätta det han ville säga.
Sarah och Veronica gick ner mot stranden, och vi sa att vi skulle komma efter dem senare.
Någon timme senare, så började vi gå ner mot stranden, och när vi kom dit, såg jag Sarah och Veronica som satt vid någon trädstam, en bit bort från delen av stranden där alla andra var.
-Vad gör ni här borta? Gick jag fram och frågade dem. Dem båda hoppade till lite chockat, och jag skrattade lite åt deras reaktion. Dem kollade lite frågande på varandra innan dem svarade.
-Några killar höll på med Sarah,så vi drog...Sa Veronica, och jag satte mig ner brevid Sarah.
-Det är min snygga tjej det...Sa jag, och Sarah knuffade till mig lite lätt.
-Så ni sitter bara här eller? Frågade jag, och dem båda nickade på huvudet.
-Vart är dem andra killarna då? frågade Sarah, och jag kollade mig omkring, och såg dem ute i vattnet.
-Där! Sa jag och pekade mot dem. Veronica drog till dem, och jag tog armen runt Sarah.
-Vem är den där Seth? Frågade Harry, och jag kollade lite frågande på honom.
-Jag visste inte att du visste att det fanns någon Seth? Sa jag, och han log lite smått
-Jag hörde när du och Veronica pratade, men vem e det?
-Veronicas kille! Sa jag glatt, men han såg inte lika glad ut.
-Känner du honom? Frågade han, och jag såg att killarna och Veronica var på väg hit.
-Ja, eller han är en nära vän... Sa jag snabbt som svar
-Är det den Seth? Frågade han, och jag nickade långsamt som svar. Dem två var ovänner, så det var inte direkt så kul att prata om honom, med Harry.
Vi var kvar på stranden långt in på kvällen, så satt vi fortfarande kvar på ungefär samma plats, och vissa av killarna satt och små sjöng, på några random låtar, och Niall spelade på sin gitarr som han hade haft med sig. Jag låg i Harrys famn, och han höll på lite smått med mitt hår. Vilket fick mig att bli tröttare än vad jag redan var. Även fast klockan inte var mer än 10,så var jag ändå riktigt trött. Jag hade bara legat där i Harrys famn, och kollat ut över vattnet, medans dem andra satt och småpratade med varandra,när dem inte sjöng. Jag var nog den ända som inte pratat. Men när jag var trött, så hade jag ingen direkt ork att prata.
-Har du somnat,Sarah? Frågade Louis, som satt snett brevid mig. Alla verkade ha stannat upp i att prata, och väntade nu på en svar från mig.
-Nej..Mumlade jag, och dem andra började småskratta. De andra började resa på sig, men jag ville stanna kvar liggandes i Harrys famn, eftersom jag låg så skönt. Harry puttade lite löst på mig, som ett tecken att jag skulle resa på mig. Jag rullade åt sidan, ner i sanden, med en suck. Harry skrattade lite åt mig. Han räckte handen åt mig, och hjälpte mig upp.
Jag borstade av mig sanden och såg att dem andra gått i förväg.
Jag och Harry började gå efter dem, och jag kände hur jag nästan gick som en zombie, eftersom jag var så trött.
-Här! Sa Harry, och ställde sig med ryggen mot mig, och hukade sig lite, antagligen för att jag skulle hoppa upp på hans rygg
-Jag kan faktist gå själv! Sa jag och gick förbi honom.
-Ja, men du segar så mycket! Sa han, och jag hoppade halvt motvilligt upp på hans rygg. Jag gillade inte direkt att bli bärd, men jag var ändå så trött, så det var skönare än att gå. När vi var framme vid hotellet släppte han ner mig, och dem andra väntade på oss vid hissen.
-Tack! Sa jag, och gäspade, vi fortsatte mot hissen. Under hela hissturen aå var det tyst, ingen sa något, utan alla kollade bara runt i hissen. Jag verkade inte vara den ända trötta heller, eftersom både Niall,Zayn och Veronica gäspade minst 2ggr var.
Vi skildes åt, och killarna gick in hos dem medans Veronica gick till oss. Jag och Harry stannade utanför hissen, och väntade tills dem andra stängt dörren efter sig.
-Godnatt Sarah! Sa han och kysste mig
-Godnatt...Sa jag och han kysste mig igen. Efter den så vände jag mig om för att börja gå.
Jag hörde att en dörr öppnades, och jag log för mig själv innan jag öppnade min egna dörr och stängde den försiktigt efter mig. Veronica hade deckat i sin säng. Och jag bytte snabbt om, och borstade tänderna. Sen kröp jag ner under täcken.
Såklart var jag inte trött längre. Jag suckade och satte mig upp i sängen, men la mig sedan ner igen, och försökte somna.
Kapitel 17 :)
Lite av ett mellankapitel? Eftersom inget speciellt hände...
Hoppas ni gillar det ändå :)
~kapitel 16~
Förra kapitlet -
Dem tre gick vidare mot hotellet, och kollade ibland bak på oss.
-Efter semestern kanske? Sa jag, och Harrys leende han haft på läpparna försvann långsamt. Såklart var det något han döljde...
-Snarare veckan efter det...Sa han tyst, och vi båda kollade ner i marken.
-Vi ska iväg på turné i en vecka, efter det här. Sa han och kollade sig runt lite. En nackdel med att vara tillsammans med en kändis?
-Okej..Sa jag, och släppte hans händer. Jag började gå rätt sakta dem sista meterna till hotellet. Han stod kvar där ett tag, men strax efter hörde jag fotsteg.
-Snälla bli inte sur! Hörde jag honom säga, och sekunden senare kände jag hans hand på axeln. Jag ryckte bort den och fortsatte gå.
-Jag är inte sur...Sa jag till honom och han sprang ikapp mig. Jag var inte sur på honom, jag var bara irriterad över att han inte berättat det, och att han inte tycker att det var något särskilt.
*Dagen efter*
Jag vaknade av att Veronica väckte mig. Hon som hatade att andra väckte henne, men älskade att väcka andra, på dem jobbigaste sätten hon kunde komma på. Idag valde hon att slå med två kastrull lock.
-Kom igen! skrek jag för att överrösta oljudet. Jag kastade en kudde på henne, och hon skrattade.
-Äntligen är du vaken! Vet du hur mycket klockan är? Sa hon och gick till spegeln för att kolla sin outfit.
-Runt 8? Frågade jag med min hemska morgonröst, och hon nickade ivrigt på huvudet. Det ända som var bra med att hon väckt mig, var att jag nu kunde gå ut och springa.
Veronica var nog den ändå jag kände som var lika morgonpigg som mig, om inte ännu piggare.
Jag satte på mig en rosa sport BH, och ett par tighta shorts. Sen satte jag upp håret i en hög hästsvans.
-Säg inte att du ska ut och springa nu,när du är på semester? Sa hon och kollade på mig, med en nästan lite irriterad blick.
-Vadå? det var du som väckte mig! Sa jag, och hon började skratta lite smått över hennes misstag.
-Vart ska du då? Frågade jag henne, eftersom hon var ganska uppklädd.
-Jag och killarna tänkte dra till något ställe och äta frukost. Sa hon, och försökte göra en fläta i luggen,vilket inte gick så bra för henne.
-Så du dissar mig, för dem? Sa jag, med en betoning på dem.
-Nej, men dem kom och frågade strax innan du vakna, och jag ville inte väcka dig. Sa hon, och försökte sig på ett leende. Jag vaknade faktist riktigt lätt, så jag förstod att hon ljög och att ingen kommit hit.
-Erkänn bara att ni bestämde det igår...Eller nåt? Sa jag irriterat och gick med snabba steg mot dörren.
Veronica började med att säga något, men jag stängde dörren efter mig innan hon hann avsluta. Jag var bara riktigt irriterad på allt och alla just nu kände jag. Alltid så var det någon som svek mig, i det här fallet var det 6 personer.
Jag började springa längst stranden och försökte rensa tankarna, vilket jag lyckades ganska bra med. Det fanns några resturanger vid början av stranden,och jag kollade lite nyfiket upp mot husen.
Plötsligt såg jag några jag kände igen, och dem kollade mot mig. Dem vinkade till sig mig, eftersom dem säkert ville att jag skulle komma och äta med dem. Men istället ignorerade jag dem och fortsatte upp mot hotellet.
Jag satte mig brevid mamma och Anne, som satt och åt frukost.
-Varför är du inte och äter med dem andra? Frågade mamma. Ja, vad gör jag här igentligen? Varför sitter jag här och surar, när jag kan ha kul och uppleva semestern fullt ut...
-Jag var ute och sprang, + att jag inte direkt gillar frukost...Sa jag, och dem båda nickade på huvudet.
-Då kanske du vill hänga med oss? Vi ska in till stan och shoppa lite! Sa Anne glatt, och jag nickade ivrigt på huvudet.
-Gärna! Sa jag glatt.
-Ta nu något att äta, Vi åker om en halvtimma. Sa mamma, och dem båda gick upp mot hotellet, för att fixa sig.
-Vart är Sarah? Frågade jag när Veronica kom ner till entrén.
-Hon var inte på humör på att hänga med...Sa hon och ryckte på axlarna. Vi började gå mot stället Niall och Louis hittat igår, och jag gick ensam med Zayn någon meter bakom dem andra. Jag visste det. Såklart att Sarah fortfarande var sur på mig.
Efter frukosten gick vi tillbaka till hotellet, och när jag kom in på vårat rum så såg jag ett nytt sms från mamma.
Hon skrev att hon, Sarah och hennes mamma åkt iväg någonstans. Jag slängde mobilen på sängen, och gav ifrån mig en suck när jag slängde mig i sängen. Jag kunde inte vänta i flera timmar på att Sarah skulle komma tillbaka.
För att fördröja tiden så gick jag ner till dem andra som satt och chillade vid poolen.
-Vart gick du? Frågade Veronica när jag kom, och satte mig i solstolen brevid henne.
-Upp på rummet bara..Mumlade jag fram, och kollade runt mig för att se om det fanns någon skymt av Sarah.
-pratade du med Sarah? Frågade hon, och jag gav henne en frågande blick. vad visste hon?
-Hon sa att ni hade bråkat...Sa hon tyst, för att dem andra inte skulle höra. Juste, jag hade helt glömt bort att tjejer pratar med varandra om allt...
-Hon och våra mammor är typ i stan just nu. Sa jag, och suckade ännu en gång.
-Okej, men jag tror att hon är mer sur på mig än dig...Sa hon, och gick bort till poolen till dem andra, innan jag hann svara henne. Vad hade hänt igår/imorse igentligen?
kapitel 16 :)
Vet inte varför det är kursiv text? Och jag får inte bort den heller...
Minst 6 kommentarer för nästa kapitel :)
Minst 6 kommentarer för nästa kapitel :)
~Kapitel 15~
Förra kapitlet -
Kapitel 15 :)
25 minuter senare var vi på flygplatsen, och försökte hitta Veronica i folkmassan, som precis klivit av planet.
-Veronica! Skrek jag, när jag såg henne, och flera kollade konstigt på mig. Jag sprang fram till henne och vi kramade om varandra.
Mamma tog hennes väska och gick en bit framför oss till bussen. vi började babbla på en massa om vad som har hänt den senaste veckan, och det kändes som att jag vart borta i månader, när hon berättade om allt.
-Och du är fortfarande tillsammans med Seth? Frågade jag glatt, och hon nickade glatt på huvudet. Dem hade snart varit tillsammans i 1 år, och jag var riktigt avundsjuk på deras perfekta förhållande.
-Du och Harry då? Frågade hon på bussen hem, och jag ryckte på axlarna.
-Vi är vänner och så nu, men jag vet inte om vi kan bli mer än det. Eftersom vi bor långt ifrån varandra, och han är aldrig hemma...Sa jag och suckade. Jag hade inte insett det, förrän jag nyss sagt det.
-Så långt är det inte ifrån er? Sa hon lite oförstående, och jag suckade.
-Jag...jag vet inte vad jag ska göra! Sa jag, och möttes av en ledsam blick från Veronica. Visst skulle jag ta en dag i taget med Harry och se vad som hände. Nu när vi var utomlands,var han som vilken annan person som helst. Men när vi sedan sätter ner våra fötter i England igen,så kommer det bli som vanligt igen. Jag går tillbaka till min vardag, och han till sin vardag.Jag fattade inte riktigt när tiden för mig och Harry skulle komma? Dem få dagarna han är i London, eller via en telefon flera mil ifrån varandra.
När vi var framme vid hotellet igen, gick vi först till rummet för att packa upp lite av hennes väskor och så. Igentligen tänkte jag presentera henne för killarna först, men dem verkade inte vara hemma på hotellet just nu, så dem var säkert och åt middag. Veronica var inte heller speciellt insatt i hela den här One direction saken. Men hon visste iallafall mer än mig, eftersom hon brukade umgås med några fans i klassen.
-Ska vi dra och äta? Frågade jag, och hon kom nickandes ut från sovrummet. Vi gick till närmaste resturang, och skulle precis beställa, när killarna plötsligt dök upp.
-Det här är Veronica! Sa jag, och hon hälsade glatt på dem alla. Hon var riktigt pratglad och framåt, när det gällde att träffa ny människor och så. Till skillnad från mig som ar ganska blyg, innan jag lärt känna dem.
Vi beställde mat, och jag tog chansen att släppa in en kommentar innan killarna börjat prata med henne.
-Och hon är upptagen killar! Sa jag, och log lite mot Niall som satt brevid henne. Killarna började genast prata med henne, och jag vände mig mot Harry som satt sig brevid mig. Han hade över 1 vecka att prata med Veronica, så jag tror inte att dem var tvugna att prata igenom allt just idag.
Efter middagen så ville Louis och Niall visa Veronica runt, lite vid stranden och så. Så resten av oss gick tillbaka till hotellet.
-Så vem var tjejen du umgicks med idag? Frågade jag Zayn, och puttade till honom lite lätt i sidan. Han skrattade till lite, och kollade på oss alla innan han svarade.
-Någon tjej bara, hon bor också i London. Sa han och log lite för sig själv. Han verkade inte riktigt vilja prata om det, så vi släppte ämnet. Harry tog sin arm runt mina axlar, och vi saktade ner, så att Liam och Zayn gick någon meter framför oss. Harry drog mig mot honom, och försökte viska något i mitt öra. Men jag distraherades av hans hår som kittlade på min kind.
-Det kittlas! Sa jag och skrattade till. Liam och Zayn hade stannat till, och kollade frågande på oss.
-Kommer ni eller? Frågade Liam, och jag nickade, medans Harry skakade på huvudet.
Dem skakade på huvudet åt oss och skrattade till, innan dem fortsatte upp mot huset.
-Så du vill att vi ska stanna här? Frågade jag glatt, och kollade in i hans underbara gröna ögon. Han lutade sig närmare mig och kysste mig lätt på läpparna innan han fortsatte.
-Eller,så går vi upp till dig, och..Började han, innan jag avbröt honom. Och jag kunde se Niall,Veronica och Louis vara påväg hitåt.
-Du vet väll att jag inte bor ensam? Frågade jag och höjde ena ögonbrynet. Han bet sig lite läpp i läppen, och kollade bort mot killarna och Veronica.
-Så när får jag träffa dig, ensam? Viskade han i mitt öra, eftersom dem andra kommit tillräckligt nära för att höra.
-Står ni här och pratar snuskigheter? Frågade Louis, lite misstänksamt och gav oss båda frågande blickar.
-Varför tror du det? Frågade jag, och skrattade lite åt vad han frågat.
-För att ni står och viskar! Sa Veronica, och jag gav henne en liten chockad blick, vad trodde dem om oss...
Dem tre gick vidare mot hotellet, och kollade ibland bak på oss.
-Efter semestern kanske? Sa jag, och Harrys leende han haft på läpparna försvann långsamt. Såklart var det något han döljde...
Kapitel 15 :)
Maddie om ~Kapitel 7~:
Jättebra!! började läsa den nu, men var är kapitel 6????
Älskar den och jag vill veta vad som händer i kapitel 6 innan jag läser vidare! :D
Svar: http://oddreamstory.blogg.se/2012/april/kapitel-6.html#comment länk till kapitel 6 :)
~Kapitel 14~
Förra kapitlet -
Kapitel 14 :)
Han sa inget, men han log och kollade på mig med en hemligthetsfullt blick. Han kom närmare, och min blick drogs till hans läppar. Våra ansikten kom närmare, och hans händer vilade runt min midja. Våra läppar möttes, och jag ville stanna i det här ögonblicken,för alltid. Kyssarna blev flera, och jag slog igen dörren efter oss, med ena foten. Hur har jag kunnat klarat mig utan dem här kyssarna från Harry i 3 år?
Vi avbröts från allt, av att det knackade på dörren. Sarah som låg över mig i soffan, pussade mig en sista gång innan hon ställde sig upp, och fixade till håret lite innan hon gick och öppnade dörren. Jag satte mig snabbt upp när jag hörde vilka hon pratade med. Jag kunde inte riktigt höra vad dem pratade om, så jag gick tyst mot hallen, för att höra.
-Är det någon annan här inne eller? Frågade plötsligt Louis, och paniken steg inom mig. Det var inte riktigt såhär jag ville att dem skulle få reda på oss. Steg kom närmare, och jag backade några steg.
-Nej Louis snälla, det är jätte stökigt! Hörde jag Sarah säga, och jag antog att dem var påväg hit. Nialls skratt hördes, så jag antog att han och Louis var här Plötsligt tittade Louis fram från väggen, och jag hoppade till.
-Så det är här du är! Sa han, och Sarah dök upp brevid honom. Hon gav mig en menande blick.
-Så vad har ni gjort här igentligen? Frågade Niall, och Sarah höll som vanligt minen. Hon har alltid varit riktigt bra på att ljuga.
-Pratade...Sa jag, och både Louis och Niall skrattade till. ingen av dem verkade köpa det...
-Vi vet redan att ni är tillsammans igen, vi ser det! Sa Niall, och Sarah kollade lite chockat på mig. Hon trodde säkert att jag berättat något.
-Kan inte alla bara gå ut ur mitt rum, jag måste städa innan...Började hon, men tystnade sedan.
-Innan...? Frågade Louis.
-Ni får veta senare! Sa hon, och jag blev lite nyfiken, som vanligt. Hon försökte putta ut killarna, och efter att ha lyckats med det. Ville jag inget annat än att slänga mig över henne igen.
-Vad bär du på för hemligheter? Frågade jag henne, och kramade om henne.
-En massa! Sa hon och började skratta lite smått.
-Vad händer ikväll? Frågade jag henne, och hon kollade lite frågande på mig.
-Lika nyfiken som vanligt?
-Såklart! Sa jag, och hon log.
-Jag hoppas att det är okej med dig..Började hon. Snälla, säg inte att det var något jobbigt!
-Att Veronica kommer hit? Frågade hon lite försiktigt, jag sken upp i ett leende. Lika så hon.
-Självklart! Sa jag. Jag hade inte sett henne på flera år, och hon var en barndomsvän till mig.
-Bra! Sa hon, och kysste mig lätt på läpparna. Det kändes som en adrealinkick varje gång vi kysstes, och man ville bara ha mer.
-Ska vi gå ner? Frågade hon, och jag nickade, och la armen runt hennes axlar. Jag ville visa henne inför hela världen, och kunna säga att hon var min! Vilket skulle bli lite svårt, eftersom fansen skulle säga en massa.
Tiden bara drog iväg, och halv 4, åkte jag och mamma iväg till flygplatsen för att hämta Veronica.
-Ska hon vara här hela veckan? Frågade jag, och mamma nickade på huvudet. Vi var tvungna att ta bussen dit, eftersom mamma inte direkt kunde vägen dit, och vi hade lite bråttom. Bussen var inte speciellt ny, och jag oroade mig för att något skulle hända. Det verkade mamma också göra, eftersom hon satt och höll i sig lite lätt, och kollade oroat på den krokiga vägen framför oss.
25 minuter senare var vi på flygplatsen, och försökte hitta Veronica i folkmassan, som precis klivit av planet.
-Veronica! Skrek jag, när jag såg henne, och flera kollade konstigt på mig. Jag sprang fram till henne och vi kramade om varandra.
Kapitel 14 :)
Svar på kommentar:
Anonym om ~Kapitel 13~:
Tycker att du ska lägga upp kapitel 14 som lite fredags mys hahahh nämen skit bra skrivit!
Svar: Självklart! :) & Tack!
~Kapitel 13~
Förra kapitlet -
*Harrys perspektiv*
Vi pratade en stund till, och jag märkte att vi bara flyttade närmre varandra. Inget som direkt märktes. men när jag hämtat dricka till oss, satte jag mig sedan lite närmare, och när hon hämtat en till kudde på golvet, så verkade hon inte heller kunna avstå från att sätta sig närmare. Det blev plötsligt tyst mellan oss, och vi kollade varandra i ögonen. Blickarna växlade mellan ögonen och munnarna, och våra läppar var bara några millimeter ifrån varandra.
Våra läppar var bara några millimeter ifrån varandra, och han log.
-Snälla gör inte såhär mot mig Harry! Sa jag tyst, och lutade mig bak igen. Han kollade lite besviket på mig.
-Vad, vad gör jag för fel? Frågade han tyst, och jag bet mig lite lätt i läppen.
-Du får mig att gilla dig igen, och jag vet inte om jag kan bli sårad igen...
-Jag lovar att inte såra mig, snälla ge mig bara en chans att bevisa det! Sa han och la sina händer på mina. jag började le, och han såg gladare ut än någonsin.
-Jag antar att det var ett ja? Sa han och nickade långsamt på huvudet. Det kändes nästan som att jag tappat talförmågan. Allt kändes bara så bra på något sätt.
-Men om vi ska starta om, så kan vi väll ta det ganska långsamt först? Frågade jag lite försiktigt, och han log stort och nickade. Jag lutade mig mot Harrys axel, och kände hans arm runt mig.
-Jag har saknat dig...Sa jag och kollade upp mot Harry
-Jag har saknat dig med..sa han. och jag kunde inte låta bli att skratta.
-Sa jag något fel? Frågade han, och jag satte mig upp.
-Nej, det känns bara så konstigt, nästan 3år..Började jag, innan han avbröt mig
-För mycket,utan dig! Vi satt där tysta en stund, och bara njöt av ögonblicket
-Så...Vilka har du varit tillsammans med under åren? Frågade han, och jag slog till honom lite lätt på magen
-Ingen! Sa jag, och han höjde ena ögonbrynet. Innan jag blivit tillsammans med Harry, hade jag haft två oseriösa förhållanden. Och efter att jag och Harry gjort slut, hade det hänt en massa saker mellan mig och vissa av killarna
-Jag har varit tillsammans med vissa...Sa jag och han började skratta lite lätt. Han hade säkert haft dubbelt så många tjejer,så det var inget han kunde bli sur över.
-Ska vi gå till dem andra? Frågade han och jag nickade på huvudet. Killarna märkte knappast att vi kom. Men Louis såg oss när vi satte oss brevid honom i varsin solstol.
-Vänner?
-Typ...Sa Harry, och mötte min blick. Louis verkade iallfall bli glad över det. Efter ett tag kom Niall och Liam tillbaka, och både Harry och Louis frågade vart Zayn var.
-Han och nån tjej drog någonstans? Sa Niall, och satte sig vid fotändan av min solstol.
-Inte likt honom...Sa Louis. Och jag märkte att killarna utbytte några blickar mellan varandra. Jag visste att jag missat något, men visste inte vad?
-Han är väll bara ute och har kul? Sa jag, och dem andra nickade på huvudet. Det kändes jobbigt på något sätt att behöva sitta brevid Harry, och behöva låtsas som ingenting. Jag gick och hämtade lite frukt från hotellet, och när jag var påväg tillbaka stoppade Louis mig. Vi satte oss vid ett bord en bit bort ifrån dem andra.
-Är ni vänner? Frågade Louis, och jag nickade på huvudet
-Eller är ni mer än vänner? frågade han, och vickade lite på ögonbrynen.
-Vi är vänner, och jag tror inte att det är någon bra idé att vi börjar umgås igen...
-Varför inte?
-Förra gången vi var tillsammans, så blev det kanske för mycket, eftersom vi typ bara umgicks med varandra och så...Eller jag vet inte? Sa jag, och började äta lite av frukten. När jag och Harry var tillsammans så hade allt runt oss två inte spelat någon roll. Och våra vänner hade sagt emot när det blev för mycket. Vi umgicks med varandra istället för att vara ute med vänner. Det var antagligen för att vi nykära, men det blev nog lite för mycket.
-Så du och Harry är tillsammans igen? Frågade Louis, och jag svarade snabbt, genom att skaka på huvudet.
-Jag vet att ni är det! Sa han, och skrattade lite lätt, sedan gick han bort mot Liam som satt vid pool kanten.
-Sarah! Hörde jag en röst bakom mig, och jag vände mig om. Mamma och Anne kom mot mig, och satte sig sedan mittimot mig.
-Vi vet att du kanske haft det lite ensam...Började Anne, och jag kollade frågande på dem
-Så vi har ringt Veronica, och bestämt att hon ska komma hit, ikväll! Sa mamma, och jag kollade med stora ögon på dem båda
-Va? Är ni serriösa?
-Ja, vi tänkte inte riktigt efter,när vi åkte iväg. Eftersom vi trodde att du och Harry kunde lösa allt. Men vi har sätt att det inte gått så bra, så vi ville gottgöra dig. Sa Anne, och jag log tacksamt mot henne.
-Men är det bättre mellan dig och Harry nu då? Frågade mamma, och jag nickade på huvudet. Dem både verkade lite lättade.
-Så när kommer hon?! Frågade jag ivrigt, och dem båda skrattade lite tyst.
-Runt 5 ikväll! sa mamma, och jag fiskade snabbt upp mobilen från jeans fickan, och kollade vad klockan var.
-Den är bara 1...Sa jag, nästan lite besviket, och stoppade ner den igen.
-Då har du god tid på dig, att fixa i ditt rum, som är kaos! Sa mamma, och jag kollade frågande på henne.
-Mitt rum är inte så stökigt...Sa jag, och mamma skrattade lite åt det. Jag och mamma hade lite olika syner på vad som verkligen var ett stökigt rum.
Jag började gå upp till mitt rum, och tog trapporna istället, eftersom jag ändå redan skulle hunnit upp innan hissen kommit ner.
När jag kommit till 5e våningen, började jag gå till mitt rum, och letade efter min rumsnyckel. Jag skulle precis låsa upp dörren, när jag märkte att något var i vägen.
-Hej,Harry?! Sa jag, och det kändes fortfarande lite ovanligt att se honom, och att prata med honom. Han sa inget, men han log och kollade på mig med en hemligthetsfullt blick. Han kom närmare, och min blick drogs till hans läppar. Våra ansikten kom närmare, och hans händer vilade runt min midja. Våra läppar möttes, och jag ville stanna i det här ögonblicken,för alltid. Kyssarna blev flera, och jag slog igen dörren efter oss, med ena foten. Hur har jag kunnat klarat mig utan dem här kyssarna från Harry i 3 år?
Kapitel 13, på fredag den 13:e, hm...
Nu kommer iallfall Veronica in i bilden mer! :)
Tror ni att det blir något mellan henne och killarna?
~Kapitel 12~
Förra kapitlet -
-Vad är jag skyldig för tröjan? Frågade jag Louis, och han gav mig en blick,och jag suckade. Såklart kunde jag inte direkt ge tillbaka tröjan,som jag gjort med huvudvärks tabletten. Jag vet inte riktigt om det skulle vara enklare eller svårare att prata med Harry nu, efter vårat lilla samtal tidigare idag. Jag kollade mot Harry som satt på en stol lite längre bort. Jag tyckte lite synd om honom faktist. Han vågade nog inte hjälpa till eller säga något.
Fast det var nog bäst, om han höll sig borta från mig, och jag från honom...
*2 Dagar senare*
Jag hade fortfarande inte pratat med Harry, och Louis hade sagt att det behövde hända snart, om vi inte ville fastna i hissen igen. Jag började gå bort mot killarnas rum, och jag antog att Harry fortfarande var inne på rummet, eftersom dem andra satt i varsin solstol och solade, nere vid poolen.
Jag knackade försiktigt på, och eftersom jag inte hörde något tecken på liv därinne. Så lutade jag försiktigt örat mot dörren, och plötsligt började någon hosta. Jag knackade på igen
-Harry? Frågade jag och knackade igen. Fotsteg kom närmare dörren
-Vad? Frågade han ganska tyst, och jag suckade. Jag fattar inte att jag gjorde det här...
-Men släpp bara in mig, och sluta barnsla dig! Han sa inget mer, och jag trodde nästan att han hade gått iväg igen.
-Vill du prata eller? Frågade jag, och han öppnade dörren.
-Jag tror inte att jag har någon lust att prata idag..Sa han och unvek ögonkontakt med mig.Genom att kolla ner i marken, och lät håret falla över ansiktet, precis som han gjort i skolan när han såg mig förut.
-Men jag tycker iallfalll att vi ska prata! sa jag och trängde mig förbi Harry, in i rummet.
-Eller har du kanske en tjej hemma? Frågade jag lite på skämt, och fick en sur blick från Harry,som äntligen kollade på mig. Han hade gråtit...
-Vad har hänt? Frågade jag, och gick lite närmare honom, och han vek undan blicken.
-Inget! Sa han och satte sig i soffan.
-Jag ser ju att du har gråtit. Sa jag och satte mig en bit ifrån honom i soffan. Han dröjde ett tag med att svara
-Det är bara jobbigt att se dig..Sa han och jag behövde tänka efter, vad han sa.
-Va?
-Det är jobbigt att se dig varje dag, och inse vad jag förlorat. Och att du har killar runt dig hela tiden.Och det mellan dig och Louis,är bara för mycket... Sa han, och kollade upp på mig med tårögda ögon någon sekund, men slog sedan ner blicken igen.
-Det är inget mellan mig och Louis! Sa jag med en nästan äcklad min i ansiktet. Inte för att jag var det. Men Harry trodde oftast det värsta.
-Det såg ut som det...Sa han tyst, och vände sig lite mer mot mig.
-Men vi är bara vänner, och det där med alla killarna, är faktist inte mitt fel! Sa jag och han började skratta lite tyst.
-Det är du det, den otroligt snygga tjejen med en massa killar runt sig...Sa han, och leendet han haft på sina läppar,försvann långsamt medans han sa det.
Det var så skönt när vi varit tillsammans och jag kände mig stolt och speciell. Eftersom hon valt mig istället för alla andra killar som dreglade efter henne. Kunna gå i korridorerna i skolan,och bara le åt alla blickar från dem andra. Sarah var då min, bara min.
-Så...Började hon, och efter ett tag började jag berätta vad som igentligen hänt den dagen. Efter någon kvart så hade jag berättat klart. Och kände en viss lättnad.
-Det förklarar en del..Sa hon tyst, och jag kollade frågande på henne. Och hon verkade sett mig reaktion.
-Jag visste nästan redan allt du berättat, eftersom Victor berättat mycket...Sa hon. Victor hade varit sett slagsmålet, och stoppat det. Jag blev mest förvånad över att hon redan visste allt.
-Men varför är du fortfarande sur på mig då, om du fått reda på att det du trodde, inte var sant? Frågade jag, och hon skrattade lite.
-Jag kommer inte ihåg riktigt. I början var jag sur för att du bara ignorerade mig och så,sen så antar jag att jag inte kunnat släppa allt som hänt... Sa hon, och jag nickade långsamt som svar. Vi pratade en stund till, och jag märkte att vi bara flyttade närmre varandra. Inget som direkt märktes. men när jag hämtat dricka till oss, satte jag mig sedan lite närmare, och när hon hämtat en till kudde på golvet, så verkade hon inte heller kunna avstå från att sätta sig närmare. Det blev plötsligt tyst mellan oss, och vi kollade varandra i ögonen. Blickarna växlade mellan ögonen och munnarna, och våra läppar var bara några millimeter ifrån varandra.
Tänk om jag höll på att få henne tillbaka...
Kapitel 12, vet inte om det blev ett bra, eller dåligt kapitel?
Håller Harry på att få tillbaka Sarah,eller inte :) ?
( btw: Så kommer det en till tjej med i novellen snart. Har redan skrivits lite om henne -Veronica)
~Kapitel 11~
Förra kapitel -
*Sarahs perspektiv*
Kapitel 11, vad tycks?
Dem började genast prata, och jag hörde Louis ropa något efter mig, men jag kunde inte riktigt uppfatta vad han sa, eftersom så mycket flög omkring i mitt huvud just nu. Jag stängde snabbt dörren efter mig, och sprang till balkongen för friskt luft. Jag var inte en person som ofta grät, men nu kändes det nästan som att det höll på att bli för mycket
Precis när jag kände hur det började samlas tårar i ögonen, så samlade jag mig fort, och gick in igen och hämtade fotbollen i min resväska. Jag satte på mig ett vitt linne, och shortsen jag brukade ha på fotbollsträningarna. Sen tog jag på mig ett par bekvämare skor, och gick sedan ut till korridoren. För att sedan fortsätta ner till receptionen.
-Sarah! Ropade någon ganska tyst efter mig, och jag vände mig snabbt om. Louis sprang ikapp mig, och jag fortsatte i riktiningen mot hotellets baksida, där det fanns en liten gräsplätt.
-Hur är det igentligen? Frågade Louis, på samma lugna sätt,som han alltid gjorde när vi två pratade om känsligasaker eller så.
-Bra, antar jag.. Sa jag och släppte ner fotbollen på gräset,som rullade några få meter innan den stannade.
Louis gick fram till fotbollen, och satte sig bakom den, och jag förstod att han såklart kom hit för att prata och inte spela fotboll. Jag suckade lite tyst för mig själv, och satte mig någon meter framför honom.
-Kan du inte berätta lite mer om när du och Harry var tillsammans? Frågade han, och rullade fotbollen till mig. Jag tog upp den i händerna, och kastade den lite upp och ner.
-Varför vill du änns veta? Frågade jag och rullade över bollen till Louis igen
-Jag vill bara kunna hjälpa er mera...Sa han,och bollen rullade fram och tillbaka mellan oss.
-Varför frågar du inte bara harry?
-Han vägrar berätta något om eran tid tillsammans!
-Skäms han verkligen så mycket av att vi varit tillsammans? Frågade jag lite halvironiskt, och väntade på att han skulle skratta eller något, men han gav mig bara någon blick, som sa att det inte var något att skämta om.
-Han tycker att det är jobbigt bara jag nämner ditt namn, så jag tror mer att han saknar dig. Sa han, och jag kollade lite skamset ner i marken.
-Vad vill du veta då? Frågade jag, och han log. Han tänkte efter ett tag, och bad mig berätta allt.
-Då ska jag göra en lång historia,kort...Började jag, och han nickade ivrigt på huvudet.
-Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, men Harry var väll en sån kille alla tjejer vill ha? Han bar mina böcker mellan lektionerna, visa sina känslor till mig även fast hans kompisar var där...Jag vet inte riktigt? Var det ända jag sa till Louis, men han verkade förstå. Det var ganska svårt att förklara för någon hur man kände för någon annan eftersom det var så svårt att sätta ord på känslorna. Det ända jag visste var att jag var kär.
-Och ändå släppte du taget om killen du älskade...Sa han, och skakade långsamt på huvudet,som om han var besviken.
-Men du vet vad han gjorde mot mig! Sa jag surt
-Men du skulle nog inte reagerat likadant om du låtit honom förklara...Sa han, och nyfikheten bubblade upp inom mig, och jag ville bara få veta
-Vad tänkte han säga då?
-Det får du fråga honom! Sa Louis och ställde sig upp, och räckte fram sin hand till mig
-Jag stannar nog kvar här en stund..Sa jag, men Louis bara skakade på huvudet och pekade mot himlen
-Skulle inte tro det..Sa han och hjälpte mig upp. Himlen började bli alldeles mörk, och jag förstod att det skulle bli ett riktigt oväder.Vi började gå in till hotellet igen,och jag kunde känna hur det började regna lite smått, men några sekunder senare öste det ner. Vi började springa för att unvika att bli helt genomblöta. Plötsligt snubblade jag till, och det kändes som att en stöt for igenom min kropp, och jag föll till marken. Louis som bara sprungit någon meter framför mig, stannade upp och sprang tillbaka till mig.
-Gick det bra? Frågade han oroligt, och jag satte mig på en sten för att se om jag skadat mig. Ett stort sår längst med mitt smalben syndes, och när Louis såg blodet som rann nerför mitt ben,så kollade han med stora ögon på det, och jag kunde inte låta bli att skratta åt hans reaktion. Eller jag brukade oftast skratta istället för att gråta eller så, när jag gjort illa mig. Som på en fotbollsmatch eller så. Jag var van vid att skada mig,så jag tog det inte på så stort allvar, till skillnad från Louis, som knappast visste vad han skulle göra
-Shit, det där var inget litet sår! Sa han och började ta av sin T-shirt.
-äsch det är inget, så jag och försökte ställa mig upp. Men benet sa ifrån och vek sig, så jag satte mig snabbt ner igen.
-Verkligen inte..Sa han ironiskt
-Ta den här! Sa han och började linda T-shirten runt mitt ben.
-Nej jag kan inte förstöra tröjan! Sa jag, men han hann knyta den. Han verkade nästan börja frysa på direkten, och jag förstod det, eftersom det blivit kallt när det börjat regna.
Eftersom jag inte kunde gå, så fick jag hoppa upp på Louis rygg, och vi gick rätt så långsamt mot hotellet för att inte snubbla igen. Jag hade gjort illa mig på någon plåtskiva,som varit vass,och nu kunde jag känna värken i benet,som kändes, men inte gjorde speciellt ont.
-Säg till om du börjar må dåligt eller så! Sa Louis, och jag antog att han sa så eftersom det blödde rejält från mitt ben. Hans tröja som var förut var vit, började få röda fläckar på sig,och jag blev nästan lite illamående när jag kollade på det. Vi började gå mot hotellets entré.
-Jag kan hoppa ner om jag är för tung! Sa jag, och Louis skrattade till.
-Du väger ingenting! Sa han,och jag suckade.
-Helt säker på att du inte är varulv?För du är lika varm som han, Jacob i twilight! Sa jag, och han ökade tempot
-Shit, du har börjat svammla nu också! Sa han, och vi klev in i hissen,och jag hoppade ner från Louis axlar. och stödde mig på ena benet
Jag kollade in honom från topp till tå, och han höjde ena ögonbrynet mot mig.
-Helt säker på att du inte är det?Du är riktigt vältränad! Sa jag, och han kände med sin hand på min panna.
Hans ansiktuttryck blev allvarligare, och jag kunde inte låta bli att skratta.
Hissens dörrar öppnades, och jag hoppade upp på Louis rygg igen.
När Louis öppnade dörren, nästan flög killarna upp ur soffan när dem såg mig. Harry var först fram, och kollade chockat på mitt ben, och Louis satte mig på en av stolarna i köket
-Försökte ni döda varandra eller? Frågade Niall, och några små skratt hördes från dem andra.
-Nej, jag ramla...Sa jag, och tog bort tröjan från benet.
Louis kom tillbaka från badrummet med plåster.
-Jag kommer få världens fulaste märke efter det såret! Sa jag ledset, och ställde mig upp efter att Louis hjälpt mig sätta på några plåster. Det hade som tur nästan slutat blöda, och jag kunde gå omkring,utan att det gjorde ont.
-Vad är jag skyldig för tröjan? Frågade jag Louis, och han gav mig en blick,och jag suckade. Såklart kunde jag inte direkt ge tillbaka tröjan,som jag gjort med huvudvärks tabletten. Jag vet inte riktigt om det skulle vara enklare eller svårare att prata med Harry nu, efter vårat lilla samtal tidigare idag. Jag kollade mot Harry som satt på en stol lite längre bort. Jag tyckte lite synd om honom faktist. Han vågade nog inte hjälpa till eller säga något.
Fast det var nog bäst, om han höll sig borta från mig, och jag från honom...
Kapitel 11, vad tycks?
Tror ni att Harry och Sarah kommer bli sams igen, eller faller hon kanske för någon annan av killarna? :)
~Kapitel 10~
Förra kapitlet -
*Sarahs perspektiv*
Kapitel 10, vad tycks? :)
-Hallå? Sa Harry, och man kunde höra några skratt därifrån.
-Hej Hazza! Hörde man Louis säga, och jag kunde inte låta bli att skratta lite åt deras smeknamn dem hade åt varandra.
-Louis sätt igång hissen igen! Nästan skrek Harry, och ännu fler skratt hördes därifrån.
-Efter att du och Sarah har pratat! Sa Liam. Harry suckade och vände sig mot mig.
-Ni vet att vi inte kan vara här för evigt! Sa han, och jag satte mig nere.
-Och släpp inte fingret från knappen, eftersom vi måste höra om ni verkligen pratar! Sa Louis, och Harry verkade nära på att bryta ihop eller något.
-Då ringer jag när vi börjat prata! Sa han och släppte fingret från den gröna knappen med en telefon på.
Vi satt där en stund under tystnad, och jag antog att det skulle bli en lång dag. Jag vet inte om det var tur eller otur att våra mammor inte var i närheten just nu. En aning tur för att jag behövde prata med Harry. Fast lite otur ändå, eftersom jag inte hade tänkt prata med Harry i en hiss?!
-Snygg bikini! Sa Harry plötsligt, och jag drog min handduk runt mig.
-Inte lika snygg som din tjejs va? Sa jag, och hörde att det lät lite spydigt. Men jag orkade inte bry mig just nu.
Han skulle precis säga något, men jag hann avbryta honom innan
-Tryck på knappen igen, så dem fattar att vi pratar! Sa jag, och han tryckte snabbt på knappen.
-Det tog inte lång tid... Sa Louis, och Harry suckade högt.
-Tyst! sa han och man kunde höra lite skratt därifrån, men det slutade efter någon sekund.
Just nu orkade jag inte bry mig om att killarna lyssnade.
-Vem? Hon jag pratade med? Frågade han, och jag nickade lite lätt på huvudet
-Det var bara någon tjej? Jag kallar inte alla killar du pratar med, för dina pojkvänner!
-Sen när har jag pratat med en kille?
-Du pratar bara med killar! Sa han, och jag slängde mig till högtalaren
-Louis släpp ut oss, nu!! Skrek jag och bankade på hissdörrarna. Jag märkte att Harry småskrattade åt mig.
-Vad skrattar du åt, jag var inte den som fick panik när den stannade! Sa jag surt åt honom, och han slutade skratta.
-Släpp knappen!
-Varför då? Frågade han, och gjorde det.
--------
-För att du skulle hålla in den när vi pratar, vilket vi inte gör längre. Sa jag och la mig ner, och drog handduken runt mig.
-Ska du sova? Frågade han och skrattade till igen. Även fast vi inte pratade så behövde dem ändå släppa ut oss snart.
-Varför bryr du dig?
-Jag orkar inte höra på dig när du snarkar! Sa han och flinade
-Jag snarkar inte! Sa jag, och satte mig upp igen.
Harry tryckte in knappen igen, och jag antog att han skulle börja prata allvar igen.
-Varför ignorerar du mig? frågade han, och jag suckade tyst för mig själv
-Vad tror du? Efter 3 år har du inte änns försökt få tag i mig? sa jag och Harry skakade på huvudet
-Du försökte inte få tag i mig heller!
-Du, det är ganska svårt att få tag i en kändis nummer! Sa jag, och det blev tyst ett tag mellan oss igen
-Jag försökte... Sa han plötsligt, med en lugn tyst röst.
-Va?
-Jag försökte få tag i dig, men du vägrade svara, och både din och min mamma sa att jag skulle låta bli, eftersom du var för sårad! Sa han i en annan högre ton, och en tår rann nerför hans kind. Jag visste inte vad jag skulle svara honom.
-Jag hade ingen aning...Sa jag tyst, och Harry släppte knappen. Så det var han som had ringt med okänt nummer, efter att han sökt in på X-factor, något år senare.
Han lutade sig mot högtalaren, och tryckte in knappen ännu en gång.
-Släpp ut oss, vi löser det senare, jag lovar! Sa han, och hans röst skar sig lite. Några sekunder senare sattes hissen igång igen, och Harry såg ut att vara lättad.
-Senare? Frågade jag honom, och han kollade lite frågande på mig.
-Ja, vi måste ju lösa allt! Sa han, och hissarnas dörrar öppnades, eftersom vi var framme på våning 5. Jag skakade på huvudet och nästan sprang ut, för att slippa prata med honom. Men han hade snabbare reflexer, och tog tag i min arm innan jag hann ut mer än någon meter utanför hissen.
-Jag som trodde att du hängde med hit,för att lösa det mellan oss? Frågade han, och det kändes som att jag på mågot sätt också sårat honom.
-Jag visste inte änns att du skulle hänga med förrän jag såg dig på flygplatsen...
-Så om du fått reda på det tidigare, så skulle du inte hängt med? Frågade han, och jag hann precis börja skaka på huvudet, när hissen öppnades igen, och resten av killarna kom.
Alla lite chockat, men ändå frågande, på oss. Ingen sa något, utan alla vi 6 stod stilla och kollade på varandra. Jag vände mig snabbt om, och gick med snabba steg mot mitt rum.
Dem började genast prata, och jag hörde Louis ropa något efter mig, men jag kunde inte riktigt uppfatta vad han sa, eftersom så mycket flög omkring i mitt huvud just nu. Jag stängde snabbt dörren efter mig, och sprang till balkongen för friskt luft. Jag var inte en person som ofta grät, men nu kändes det nästan som att det höll på att bli för mycket
Kapitel 10, vad tycks? :)
(Bildbrist)
Svar
Hur man fixar youtube klippen, eller vad man ska kalla det.
1. Klicka in på någon låt
2.Sen trycker du på "dela" som finns strax under klippen
3.Därefter på "bädda in"
4.Då ändrar du på siffrorna vid "height" (höjd) till 25
5.Kopiera texten i rutan
6. och klistra in det i HTML
Svar till Louise som frågade :)
Kapitel 10, och eventuellt 11 kommer imorgon :)
Tack för alla kommentarer från er, blir ännu roligare att skriva då :)
~Kapitel 9~
Förra kapitlet -
*Sarahs perspektiv*
Jag gick snabbt förbi dem, och satte mig brevid mamma igen. Slängde i mig frukten och nästan sprang upp till mitt rum. Jag bytte om till bikini, och tog med mig en handdduk och mina RayBans. Sen gick jag ner poolen och la mig i skuggan. Det var riktigt varmt idag, och jag ville inte riskera att få ännu mer huvudvärk. Så jag hade också med mig en stor vattenflaska med iskallt vatten. Hur länge det nu skulle vara kallt...
Jag kollade runt lite, och kollade på dem andra personerna... Barnfamiljer som badade i poolen, och ungdomar som åkte i vattenruschbanorna. Några barn satt vid kiosken och försökte äta sina glassar, som bara smällte mer och mer för varje sekund, ganska kul att kolla på,faktist!
Mina blick från dem vandrade istället vidare till två ungdomar,som satt och pratade och skrattade. Tjejen hade blont långt hår och hade en turkos bikini på sig, som verkligen passade till hennes solbrända kropp. Killen hade brunt lockigt hår, det såg nästan ut som Harry faktist.
Usch, vänta...det är Harry!
Han gör det säkert bara för att göra mig avundsjuk, efter vad jag gjorde igår.
Att göra Harry avundsjuk,var inget direkt ovanligt för mig. Innan vi blivit tillsammans förut så var det gansa kul att reta honom.För jag visste hur han reagerade. Men nu kände jag mig riktigt förvirrad. Gjorde han såhär mot mig för att göra mig avundsjuk, eller hade han gått vidare, och släppt taget om mig...
Den hemska sanningen, var att jag inte gillade det. Jag ville inte att han skulle släppa taget om mig...
Jag kände en tår rinna nerför min kind, och jag var glad över att jag hade solglasögonen på mig så ingen såg mig. Plötsligt ställde sig någon framför mig, och jag torkade snabbt bort tåren.
-Gråter du? Frågade Louis, som stod framför mig. Jag skakade på huvudet, och han satte sig brevid mig.
-Jag insåg bara att jag inte behöver prata med Harry längre! Sa jag, och Louis kollade bort åt deras håll.
-Nej, nej nej, Det där är inget serriöst! Sa han allvarligt, som om han försökte övertyga mig om det eller så.
-Det var det alla sa om mig och Harry också...Sa jag, och hörde hur rösten skar sig lite. Det blev lite tyst ett tag, och jag tog av mig solglasögonen.Louis visste ändå redan att jag gråtit. Jag kände mig lite svullen runt ögonen,även fast jag inte direkt gråtit floder.
-Ni kanske borde prata idag istället? sa Louis,med en lugn röst. och jag kollade frågande på honom.
Förstod han inte att jag inte ville det...
Plötsligt stod Harry snett bakom Louis, och jag hade inte änns märkt att dem avslutat sin "dejt". Jag satte snabbt på mig mina solglasögon igen, men märkte på Harry att han redan sett att jag gråtit.
Louis märkte min reaktion, och såg också Harry.
-Kan vi prata? Frågade han lite surt, till Louis, och han nickade lite snabbt innan dem gick iväg.
Den här semestern kunde ju inte bli bättre...
Istället för att ligga kvar här i skuggan och grubbla. Så bestämde jag mig för att gå till Niall,Liam och Zayn som satt vid trappan i poolen och pratade.
-Här sitter ni! Sa jag glatt, och satte mig på poolkanten brevid.
-Här sitter vi! Sa Liam glatt, och jag log. Om jag nu hade två veckor med dem här underbara killarna, kunde jag utnyttja det på bästa sätt. Och bara för att Louis inte skulle behöva oroa sig för mig och Harry längre, så behövde jag nog ändå prata lite med Harry.
-Så vad tänkte du göra resten av semestern? Frågade Liam, och jag tänkte efter ett tag. Vad skulle jag göra igentligen? jag var här helt ensam, och hade ingenting att göra. Killarna gjorde sitt, och jag bara gick omkring och virrade runt. Dem ända gångerna jag var i närheten av killarna. Var på hotellet eller vid poolen. Vilket kändes ganska konstigt. Även fast oftast var vid poolen, så kändes det ändå konstigt att vara på semester med folk jag ändå inte kände eller umgås med. jag kunde lika gärna åkt hit själv, och börjat prata med främlingar...
Efter en pratstund med killarna så gick jag upp ur vattnet och tog med mig mina saker till hotellet.
Jag gick till hissen, och tryckte på knappen. Det plingade till och efter några sekunder öppnades dörrarna.
Jag gick in i hissen, som var ganska stor, och hela hissen var nästan en heltäckande spegel.
Precis när dörrarna började stängas igen, så hörde jag fotsteg och någon kom inspringandes i hissen. Inte heller vem som helst, utan Harry.
Såklart kändes det som att hissen åkte extra långsamt, och vi båda bara stod där och suckade över denna otroligt obekväma situationen.
Plötsligt stannade hissen, och Harry gick i panik till knapparna och började trycka på dem.
-Det kommer inte hjälpa! Sa jag, och han slutade, och vände istället blicken mot mig.
-Jag vet, det är Louis som har gjort det här! Sa han surt och tog upp sin mobil
-Louis?
-Ja, han ville att vi skulle prata, och eftersom jag..ehm..vi inte ville prata så sa han att han skulle fixa det! Sa han och tog telefonen till örat, säkert ringde han Louis.
-Såklart svarar han inte! Mumlade han surt för sig själv, och la ner den i fickan igen.
-Eller för att det är dålig täcking i hissen! Prova tryck på knappen med en telefon...Sa jag och han gick snabbt fram till knapparna igen. Efter att han tryckt på knappen, brusade det till några gången innan någon svarade.
-Hallå? Sa Harry, och man kunde höra några skratt därifrån.
-Hej Hazza! Hörde man Louis säga, och jag kunde inte låta bli att skratta lite åt deras smeknamn dem hade åt varandra.
-Louis sätt igång hissen igen! Nästan skrek Harry, och ännu fler skratt hördes därifrån.
-Efter att du och Sarah har pratat! Sa Liam. Harry suckade och vände sig mot mig.
Kapitel 9 :)
Och tack Jennifer, för hjälpen om Youtube klippen :)
2 Kapitel idag :)
Hoppas ni gillar dom!
~Kapitel 8~
Förra kapitlet -
*Louis perspektiv*
Kapitel 8, vad tycker ni om novellen så här långt? :)
-Stackars Harry...Sa Liam, när vi såg honom komma tillbaka. han verkade inte så jätte glad.
-Du får ta och chilla Harry, du är väll inte hennes barnvakt? Sa jag, och Harry suckade.
-Jag lovar att hon klarar sig själv! fortsatte Liam, och Harry ställde sig hastigt upp.
-Ni såg väll att hon nyss kom tillbaka, full?! Nästan skrek han till oss, och gick med snabba steg mot hotellet igen.
-Wow...Imorgon måste vi hitta en tjej till honom! Sa Niall, och jag gjorde en high-five med honom.
Jag vaknade morgon därpå, med en riktig huvudvärk. Gårdagen var ganska suddig, så jag antog att jag fått i mig lite för mycket dricka igår.
Jag kollade på klockan och såg att klockan var halv 10. Det här med att gå ut och springa varje morgon, hade inte gått så bra som jag hoppats...
Jag gick in till badrummet, och försökte hitta en huvudvärkstablett. Såklart hade jag inte några med mig...
Jag tog snabbt på mig ett par gråa mjukisbyxor, och ett linne. Sen gick jag ut ur mitt rum. Hur många rum bort bodde killarna igentligen? Efter ett tag kom jag på det, och började räkna dörrarna medans jag gick. Jag stannade utanför den sjätte, och kunde höra killarna prata där inne.
Jag knackade på, och dem tystnade. Fotsteg kom närmare, och Louis öppnade dörren. Han stod där i kalsonger, och jag kollade på honom från topp till tå.
-Har ni någon...
-Huvudvärkstablett? Sa han och skrattade lite
-Hur visste du? Frågade jag och han stängde dörren efter mig när jag klev in. Jag kollade på dem andra i soffan och golvet. och försökte komma på vad som igentligen hänt igår. Det sista jag ville nu var att skämma ut mig inför dem.
-Du var ganska full igår, när du kom hem! Sa Liam, och jag kände hur min mun öppnades av förvåning.
-Jag var inte full igår! Sa jag, och kollade lite efter Louis som tog väldigt lång tid på sig att hämta en tablett.
-jo, du skulle hört vad du sa igår! Sa Zayn, och dem skrattade till lite.
-Va?
-Du sa till Niall att han såg...Började Liam, och jag var snabbt med att avbryta honom. Såklart hade jag skämt ut mig...
-Louis vart är tabletten?! Ropade jag efter honom, och han kom ut någon sekund senare och gav mig den.
-Tack, vad är jag skyldig er? Frågade jag, och tog handen runt dörrhandtaget.
-En pratstund med Harry kanske? Sa han ganska tyst.
-Här...Sa jag och räckte fram handen med tabletten. Om den där tabletten betydde att jag behövde prata med honom, så kunde jag lika gärna leta upp mamma eller någon annan,för att få en tablett! Jag öppnade dörren och tog ett steg ut, och Louis efter mig, och stängde den försiktigt efter sig.
-Snälla, kan ni inte bara försöka lösa det? Harry är inte sig själv längre! Sa han, och jag såg i Louis blick, att han verkligen tyckte att det var jobbigt
-Jag kan inte...Sa jag tyst och kollade ner i marken
-Snälla, jag ska prata med Harry också!
-Han kommer ju verkligen säga ja till det! Sa jag ironiskt, och Louis log
-ehm...Ja! Han har försökt pratat med dig hela tiden, men du undviker honom bara! Tack, för skuldkänslorna...
-Jag kanske pratar med honom..Började jag, och Louis kramade om mig.
-Nästa vecka eller så! fortsatte jag
-Va,nej? Imorgon! Sa han, och försvann fort in till deras rum.
Jag gick ner till frukostbuffén, och tog ett glas vatten för att skölja ner tabletten. Mamma och Anne satt där och åt frukost, så jag gick och satte mig brevid dem.
-Vart var du igår igentligen? Frågade mamma mig, och jag tänkte tillbaka på gårdagen. Huvudvärken var nästan borta nu, pga tabletten, men jag mådde fortfarande inte helt bra.
-Var ute med...en kompis? Sa jag, och fick frågande blickar från både mamma och Anne
-Så du har redan hittat någon att vara med?
-Typ? Sa jag och gick till frukost bordet och hämtade lite frukt. Precis när jag skulle gå tillbaka till bordet, märkte jag att killarna hade kommit och nu var påväg till buffén. Dem alla gav mig olika blickar. Harry unvek min blick, genom att kolla ner i marken, Louis gav mig någon blick, som betydde att jag verkligen behövde prata med Harry. Och dem andra kollade bara på något snällt sätt på mig.
Väldigt förvirrande över vart jag hade alla. Hatar dem mig? Älskar dem mig? Bryr jag mig? Nej...
Jag gick snabbt förbi dem, och satte mig brevid mamma igen. Slängde i mig frukten och nästan sprang upp till mitt rum. Jag bytte om till bikini, och tog med mig en handdduk och mina RayBans. Sen gick jag ner poolen och la mig i skuggan. Det var riktigt varmt idag, och jag ville inte riskera att få ännu mer huvudvärk. Så jag hade också med mig en stor vattenflaska med iskallt vatten. Hur länge det nu skulle vara kallt...
Kapitel 8, vad tycker ni om novellen så här långt? :)
Någon som kan hjälpa mig med hur man får ett youtube klipp, till bara en "linje" om ni fattar?
Tänkte börja ha musik till några klipp, om ni tycker att det är en bra idé ? :)
~Kapitel 7~
Förra kapitlet -
Jag vaknade halv 9 dagen därpå, men jag kände igen ork att springa. Jag bytte istället om till ett par korta jeans shorts, och en skjorta, jag lät bli att platta håret, så jag hade mitt naturliga lite lockiga hår.
Jag kunde höra killarna prata i korridoren, så dem skulle säkert ner och äta frukost.
Plötsligt blev rösterna tydligare, och jag insåg att dem var påväg mot min dörr. Varför kunde dem inte bara låta mig vara?
Jag öppnade dörren, och såg Niall, Louis och Liam utanför. Louis hade tagit upp handen för att knacka, men tog långsamt ner den. och stoppade händerna i fickorna.
Jag kollade frågande på dem, men ingen verkade vilja säga något, dem kollade på varandra och gav varandra blickar.
-Så vad gör ni här? Frågade jag, efter en ganska lång tystnad.
-Hänger du med och äter frukost? Frågade Liam, och jag tänkte efter en stund innan jag svarade.
-Vart är dem andra Frågade jag, och Louis log lite smått
-Dem är redan där nere och äter, snälla häng med! Sa han och jag tog helt oförberett, ett steg fram, ut från mitt rum.
-okej. Sa jag, och stängde dörren efter mig. Dem kollade glatt på mig.
-Varför är ni änns snälla mot mig? Jag menar efter allt som hänt, och efter det jag sagt... Frågade jag i hissen påväg ner, och dem kollade frågande på mig.
-För att...Började Liam, och hissen plingade till, och dörrarna öppnades. Vi gick till Zayn och Harry som satt och åt. Jag satte mig brevid Zayn, och dem andra gick för att hämta frukost. Jag fattade att det blev tyst mellan Zayn och Harry, för att jag kom, och det kändes jobbigt. Att vara den som gör alla tysta när jag kom in rummet. Men just nu kunde jag inte direkt göra något åt det. Det var inte riktigt mitt fel, och jag behövde faktist inte umgås med dem. Direkt efter frukosten skulle jag ivåg, långt bort ifrån dem.
-Ska du inte äta något? Frågade Niall, som hade satt sig mittimot mig, med en full tallrik mat. Efter ett tag, gick jag och hämtade ett fat med lite olika frukter. Jag gillade inte riktigt att äta frukost, så jag nöjde mig med frukt.
-Så vad ska du göra idag? Frågade Liam mig. Och jag tänkte efter ett tag.
-Till stranden och träffa en person! Sa jag, och tog en liten tugga av en melonbit. Harrys blick brände mig i nacken, när jag gick bort för att lämna tallriken, och jag suckade för mig själv. Jag vet inte hur bra eller dålig den är semestern skulle bli. Det kändes som att killarna ville para ihop mig och Harry igen, vilket inte var något jag ville.
En halvtimme senare, gick jag omkring i staden, och kollade runt lite. Klockan var kvart över 10, och halv 11 skulle jag möta upp killen jag träffade igår. Harry verkade inte så glad, men han visste sedan när vi gick i skolan, att jag ofta träffade killar,så det kunde inte vara någon direkt överraskning.
Jag började gå till stranden, och jag kunde se han stå där vi hade bestämt, och jag fick ett leende på läpparna.
Han var på semester här, och var ifrån London. Så det fanns iallafall en chans för att bli något mer...
Jag började gå mot honom, och vi båda hade ett leende på läpparna. Plötsligt ropade någon mitt namn. och jag vände mig om. Harry stod några meter bort, och sprang ikapp mig när han såg att jag sett honom.
-Vad? Sa jag irriterat, och kollade snabbt mot Chris håll, och han såg lite förvånad ut.
-Så du dejtar killen där? Frågade Harry, och jag började nästan skratta. Han har alltid varit lika avundsjuk, och ville aldrig att jag skulle träffa någon annan kille.
-Du hade din chans Harry! Sa jag, och slet mig hur greppen han hade om min arm. Blicken i hans ögon var borta, och han släppte taget om mig. Sen gick han därifrån, och jag gick mot Chris.
-Vem var det? Frågade han, nästan lite surt.
-Harry Styles...Sa jag, och antog att han visste vem det var, eftersom han nickade på huvudet.
-Jag vet, men hur känner du honom? Behövde vi verkligen gå in på det här ämnet nu också...
-Gammal vän bara...Sa jag, och Chris log
-Han såg inte så glad ut iallafall! Sa han, och jag skrattade lite åt det. Jag tror att han också fattade varför Harry var sur.
-Hon verkar inte ha förändrats iallafall! Sa jag till Harry kom tillbaka från att ha pratat lite med Sarah. Han verkade inte vara så glad. Han mumlade bara något, och fortsatte upp på gatan mot hotellet.
-Vi kan väll iallafall göra något kul, nu när vi är på semester? Ropade jag efter Harry, och dem andra killarna nickade instämmande. Han vände sig om, och log.
Efter att ha spenderat nästan hela dagen vid poolen, så var vi alla trötta. Sarah hade fortfarande inte kommit tillbaka, och jag såg på Harry ibland, att han tänkte på det. Vi hade försökt fått han prata med några tjejer, och det hade faktist fått honom på lite bättre humör.
-Hej killar! Hörde jag plötsligt en röst bakom mig, Sarah stod där och log stort. Vi alla fem killar satt i en varsin solstol. Hon satte sig vid fotändan av min stol. Hennes dejt med den där killen verkade ha varit bra, eftersom hon inte kunde sluta le.
-Har du haft kul idag? Frågade Liam, och hennes blick drogs till Harry lite snabbt, men sen till Liam.
-Ja, ni då? Sa hon, och hon verkade faktist lite "förtrollad av kärleken" eftersom hon inte riktigt var sig själv. Hon var på något sätt så glad i Harrys närhet.
-Vi har bara chillat, träffat tjejer och så! Sa jag, och hon skrattade lite åt det. Hon verkade en aning full också? Klockan var halv 11, men det var fortfarande behagligt ute. Och Sarah vara full...
-Är du full? Frågade Harry, efter att Sarah vinglat till en del när hon ställde sig upp.
-Ehm.. Nej! Sa hon, och vinglade till lite, när hon tog ett steg bakåt.
-Jag hjälper henne upp! Sa Harry och gick fram till henne. När han tog tog i hennes arm, slet hon sig snabbt ur greppen, och skrattade. Dem lyckades knappt gå en meter innan hon stannade igen, den här gången vände hon sig mot oss.
-Vet du, att du ser riktigt bra ut i dem där solglasögonen, Niall! Sa hon och och pekade på honom. Harry suckade och drog med sig henne mot hotellet. Vi andra började istället små skratta åt Niall, som kollade ner generat.
-Stackars Harry...Sa Liam, när vi såg honom komma tillbaka. han verkade inte så jätte glad.
-Du får ta och chilla Harry, du är väll inte hennes barnvakt? Sa jag, och Harry suckade.
-Jag lovar att hon klarar sig själv! fortsatte Liam, och Harry ställde sig hastigt upp.
-Ni såg väll att hon nyss kom tillbaka, full?! Nästan skrek han till oss, och gick med snabba steg mot hotellet igen.
-Wow...Imorgon måste vi hitta en tjej till honom! Sa Niall, och jag gjorde en high-five med honom.
Kapitel 7, vad tycks?
Tack för alla underbara kommentarer också, blir riktigt glad när jag läser dem :)
~Kapitel 6~
Förra kapitlet -
*Harrys perspektiv*
-Nu tycker jag faktist mer synd om Sarah! Sa Liam, och tårarna började samlas i ögonen. Jag gick in till sovrummet, och la mig ner i sängen. Vilken idiot jag var. Tvn hos killarna sattes igång, och jag kunde inte låta bli att le. Det sköna med killarna, var att dem visste när man ville vara själv, och när man ville ha någon att prata med.
*Sarahs perspektiv*
Dem sista minuterna jag och Harry hade tillsammans spelades om och om i mitt huvud, och andra tillfällen som förut gjort mig glad, hade jag trängt undan nu, för ett tag.
"Flashback 3 år sen"
Efter att fått reda på vad "dagens snackis" i skolan var, så drog jag direkt hem till Harry, som hade blivit hemskickad efter det som hänt. Jag brydde mig inte om att knacka på, utan gick bara direkt till vardagsrummet där jag hörde att TVn var igång, antagligen där han var då också. Ingen annan var hemma, så vi kunde prata ostört. Han verkade bli helt chockad när han såg mig, kanske för att jag inte hade ett leende på läpparna, som jag alltid annars hade i hans närhet.
-bara så du vet, det bästa sättet att visa att du fortfarande gillar ditt ex, är att slå upp hennes nya kille! Sa jag, och Harry satte sig upp i soffan.
-Sarah, du är...
-du är en idiot! Sa jag, och han kollade konstigt på mig
-Va?
-Sarah, du är en idiot! sa jag i ett annat tonläge
-Det var inte det jag skulle säga... sa han och ställde sig upp, och började gå mot mig.
-Jag vet, du skulle säga något snällt. Men det är faktist så, jag är en idiot...
-Det är du inte! Det är bara mycket du inte förstår...Sa han och ställde sig en halvmeter ifrån mig.
-Som varför jag trott att jag betyder något, när du ännu är kär i Veronica? Sa jag, och han gjorde en slags skyldig min
-Wow, du skulle ha sett det där uttrycket, det avslöjade dig verkligen! Sa jag, och såg tårarna börja bildas framför mina ögon.
-Lyssnar du änns på mig? Frågade han och backade några centimeter.
-Nej, jag ser på dig att du älskar henne! Sa jag i ett högre tonfall. Och jag förstod att vi skulle börja bråka.
-Hennes nya kille filmade när dem hade sex,utan att hon visste! Nästan skrek han
-Jag vet, det måste ha varit hemskt! Du måste blivit riktigt arg, att Veronica hade det, med någon annan...Sa jag, och kände en tår nerför min kind.
-Hon är din vän också! Är du inte arg? vet du inte vad som kommer hända med henne? Sa han, i en lugnare ton
-Inser du att vi nyss gjorde slut? Sa jag, och blicken i hans ögon blev...tom. Jag gick med snabba steg mot dörren, och slängde igen den efter mig. Jag höll nästan på att krocka med Anne, och hon kollade konstigt på mig.
-Sarah vad har hänt? Frågade hon, och tog händerna på mina axlar. Jag kollade snabbt upp på henne, innan jag drog mig ur hennes grepp och sprang hemåt. Såklart behövde Anne inte direkt fråga vad som hände.
Om jag förtvivlat sprang ut ur deras hus, så kunde man nog fatta vad som hänt.
Istället för att springa hem, så fortsatte jag istället hem till Veronica. Såklart var inte hon hemma, efter vad som hänt henne, men hennes brorsa, som för övrigt var otroligt snygg. Han sa bara att hon inte kommit hem efter skolan. Det var bara tur att han inget visste...
Jag vaknade halv 9 dagen därpå, men jag kände igen ork att springa. Jag bytte istället om till ett par korta jeans shorts, och en skjorta, jag lät bli att platta håret, så jag hade mitt naturliga lite lockiga hår.
Jag kunde höra killarna prata i korridoren, så dem skulle säkert ner och äta frukost.
Plötsligt blev rösterna tydligare, och jag insåg att dem var påväg mot min dörr. Varför kunde dem inte bara låta mig vara?
Kapitel 6, flashback :)
"händelsen" taget från scen ur TV serien- "Veronica Mars"
svar
Jessica om ~Kapitel 5~:
kommer man få reda på anledningen till varför dom gjorde slut?? :)
Svar: Ja, i nästa kapitel :)
Hoppas ni tycker om den :)
Del 6 kommer imorgon!
Update: Kapitel 6 kommer runt 12 inatt :)
~Kapitel 5~
Förra kaptlet -
*Sarahs perspektiv*
När vi äntligen kommit fram till stranden, la vi oss alla på varsin handduk. Och efter några minuter så tyckte killarna att det blev varmt, så dem sprang ner och badade. Jag la mig på rygg, och sneglade lite över killarnas handdukar. På den ena näst längst bort låg Harry fortfarande kvar.
Jag satte mig upp istället, och Harry reagerade.
Jag kunde inte slita blicken från henne, hon hade...utvecklats så mycket sen vi senast sågs.
-Jag visste inte att du gillade sport? Frågade jag försiktigt, beredd på någon spydig kommentar från henne.
-Och jag visste inte att du var en idiot?! Sa hon och ställde sig upp och började gå mot stranden.
Jag gick ikapp henne, och hon ökade takten mot vattnet.
-Du, jag är ledsen! Sa jag och tog tag i hennes arm, för att få henne att stanna
-Tog det dig verkligen 3 år att säga det? Sa hon, och drog sig ur mitt grepp. Killarna i vattnet, hade reagerat på vårat prat, och stannat upp. men när vi kom i vattnet fortsatte dem som vanligt. Som vanligt badade Sarah inte mer än kanske 5 minuter, eftersom hon inte tyckte om att bada. Killarna stannade upp i det dem gjorde när hon gick upp ur vattnet
-Damn..Hörde jag från både Niall och Zayns håll, och jag skvätte vatten på dem. Det störde mig att dem andra och tyckte om henne, eller tyckte hon var snygg. Men det som störde mig mer var killen som hon nu stog och pratade med. Något Sarah alltid älskat är, killar. Hon var alltid den snyggaste tjejen i skolan,även den populäraste. Så när vi gjorde slut, så drog sig vissa killar ifrån mig, för att Sarah inte skulle tycka mindre om dem.
Jag var påväg upp från vattnet, för att säga till killen att dra, men stoppades av Louis
-lugn, du kan inte göra något åt det! Sa han och gav mig en ledsam blick. Louis hade rätt, och om det skulle bli bra mellan mig och Sarah, så var det nog inte så bra att lägga sig i och leka avundsjuk ex kille....
*Senare på kvällen*
Vi alla skulle ut och äta middag. Mamma hade sagt att jag och killarna skulle få vara själva resten av semestern, hon ville bara att vi skulle spendera iallafall 1 dag tillsammans.
Vi hade alla fått en varsin meny, och jag kollade lite diskret på Sarah som satt och kollade igenom menyn, som alla andra.
Jag vet att Sarah undvek min blick med vilja. Men vi båda visste att vi var tvunga att prata om allt förr eller senare. Hon visste inte riktigt hela historien varför det som hände, hände. Och om jag fått berättat det, hade vi kanske inte bråkat, vilket inte hade blivit slutet för oss två.
När alla hade ätit klart, så skulle mammorna ut någonstans, så jag och killarna tänkte bara chilla framför TVn eller något. Vi åkte hissen upp med Sarah, och det var 7 rum mellan våra rum.
-Hänger du med in till oss och kollar film? Frågade Louis, och jag stelnade till. Hon vände sig om, och stod ungefär 2meter ifrån oss.
-Nej tack, jag har.. annat för mig! Sa hon och skulle precis vända sig om för att gå, när Louis började prata igen.
-Det är inte Harry du borde vara sur på, eftersom det var du som hittade en ny! Sa han, och bet mig hårt i läppen.
Det där fick bara inte ha hänt, fan fan fan.... Sarahs blick drogs till mig, och jag kunde se tårarna i hennes ögon.
-Wow, du kunde inte änns berätta sanningen...Sa hon, och en tår föll nerför hennes kind. Hon vände sig om och gick med snabba steg till sitt rum, och hon smällde igen dörren efter sig.
Jag fick istället fyra frågande blickar mot mig. Vi gick in till oss, och jag berättade hur allt igentligen stod till.
-Nu tycker jag faktist mer synd om Sarah! Sa Liam, och tårarna började samlas i ögonen. Jag gick in till sovrummet, och la mig ner i sängen. Vilken idiot jag var. Tvn hos killarna sattes igång, och jag kunde inte låta bli att le. Det sköna med killarna, var att dem visste när man ville vara själv, och när man ville ha någon att prata med.
Kapitel 5, vad tycks?
Riktigt kort, jag vet... Men det som händer i nästa kapitel, vill jag gärna ha med i ett o samma kapitel, och jag vill inte göra "för långa" kapitel :)
~Kapitel 4~
Förra kapitlet -
*Harrys perspektiv*
*Harrys perspektiv*
Kapitel 4, vad tycks? :)
Efter ett tag hade allt lugnat ner sig, och Nialls mage började kurra
-Frukost? Frågde Liam, och även min mage kurrade.
Alla bytte om, och 15minuter senare var vi nere vid frukosten, och vi satte oss vid samma bord som "mammorna"
*Harrys perspektiv*
Några minuter senare kom Sarah, och jag kunde inte låta bli att kolla på henne. Hela hon var perfekt. Hennes långa bruna hår, som var uppsatt i en fläta, och hennes blåa ögon som nästan glittrade i solljuset. Jag kunde inte låta bli att le mot henne när våra blickar möttes, tyvärr log hon inte tillbaka. Till skillnad från oss andra, så verkade hon redan fixat sig och bytt om, och jag kunde se hennes bikini under hennes blommiga byxdress.
*Sarahs perspektiv*
-Värst vad du var fixad inför frukost? Sa Louis, som jag satte mig brevid.
-Jag har redan ätit. Sa jag, och gav ifrån mig ett litet leende till honom. Vänd inte blicken mot Harry, gör det inte! Försökte jag intala mig sig, och lyckades.
Det började pratas lite om stranden, och jag bestämde mig för att hoppa in samtalet.
-Stranden är jätte fin, och den ligger ca 15 minuter härifrån, om man springer. Sa jag, och mamma gav mig en glad blick. Säkert för att jag inte satt och surade över att killen jag inte tålde, satt ca 1 meter ifrån mig.
-Hur vet du det? Frågade Anne, och min blick drogs till henne.
-Jag var ute och sprang, så jag sprang några rundor längst stranden.
-Var du ute och sprang, imorse? Frågade killen i brunt halvlockigt hår, som jag antog var Liam.
-Ja...Svarade jag kort, som om det skulle vara konstigt att springa? Dem behövde väll också träna för allt sjungande. Mammorna började prata om något annat, men vi fortsatte med samtalet om stranden
-Stranden måste vara kort? Sa Louis
-Faktist flera kilomter... sa jag kort, och var nära på att börja en diskussion om att killar faktist inte är bättre än tjejer på allt, men lät bli.
-Tränar du? Frågade Niall. Snälla du, ni är killar, och jag är tjej. och även fast ni inte kollat in mig kan ni nog se att jag tränar...
-Dum fråga! Sa Liam, och där fick jag svaret på min förra tanke...
-Ja, jag tränar. Fotboll 4 gånger i veckan, och så springer jag varje morgon...Sa jag, och han nickade som svar. Jag antog att dem 3 killarna var dem som pratade oftast med tjejer, eller folk överhuvudtaget. Harry hade ioförsig en anledning till att inte prata med mig. Men killen i svart hår, har suttit tyst hela frukosten, inte änns pratat med någon av killarna.
Dem verkade iallfall som en grupp schyssta killar, men jag behövde nog hålla dem lite på avstånd, pga Harry. och att dem säkert var nyfikna.
-Jag drar tillstranden. Sa jag, och tog tag i handduken jag hade i knät. mamma nickade, och precis när jag skulle ställa mig upp så frågade någon nåt.
-Får vi hänga med? Frågade Liam, och jag nickade långsamt på huvudet. Hallå, det är allas strand, ni skulle kommit även fast jag sagt nej...
-Visst, jag väntar här...tills ni är klara? Sa jag lite osäkert, jag visste inte riktigt om dem hade badbyxor under.
10 minuter senare, kom dem ner igen, och jag gick mot dem. Tanken om att det skulle ta väldigt lång tid att gå dit, hade jag helt glömt bort...
-Ska vi gå eller? Frågade jag, eftersom dem stannat där dem stod.
-Visst! Sa killen i svart hår. Wow, grabben kunde snacka...
Det var ganska tyst mellan oss några minuter, men efter några frågor till varandra så släppte det.
-Så vad gör du på fritiden? Frågade Niall, och jag väntade några sekunder med att svara.
-Fotboll, vänner.. och ja.. typ det? Sa jag, och min blick drogs lite åt Harrys håll, jag visste vad han tänkte. Jag berättade kanske inte alla mina fritids intressen. Han var nog inte så glad över det här med kompisar. Eftersom vi hade haft samma gemensamma vänner, som gjorde att jag och Harry träffades. Fast efter vårat bråk, så började dem umgås mer med mig. Och Harry sökte till X-factor, resten vet ju alla så..
När vi äntligen kommit fram till stranden, la vi oss alla på varsin handduk. Och efter några minuter så tyckte killarna att det blev varmt, så dem sprang ner och badade. Jag la mig på rygg, och sneglade lite över killarnas handdukar. På den ena näst längst bort låg Harry fortfarande kvar.
Jag satte mig upp istället, och Harry reagerade.
Kapitel 4, vad tycks? :)
Tack för alla underbara kommentarer, glad att ni gillar novellen :)
~Kapitel 3~
Förra kapitlet -
Kapitel 3, vad tycks? :)
Jag hoppades bara inte på att mamma och Anne fixat den här resan för att få mig och Harry sams, för isånnafall var det här bara slöseri med pengar...
Jag var väl förberedd, med saker att göra under timmarna på flyget. Jag hade 3 böcker med mig, ett fullladdat batteri till min Iphone och Ipod. Och tuggummi. Precis när vi satt oss på flyget så satte jag igång musiken och började läsa första boken av The hunger games - Trilogin.
Killarna som satt framför oss, och snett framför pratade för fullt, och jag behövde höja musiken, för att inte lockas av vad dem pratade om.
*Framme på hotellet i Thailand*
-Här är era rums nycklar killar! Sa Anne, till killarna som stod och kollade in poolen lite längre bort ifrån incheckningen.
-Och här är din Sarah! Sa mamma, och jag kollade på henne med stora chockade ögon.
-Eget rum? Frågade jag, och hon nickade glatt på huvudet.
-Tack! Sa jag och pussade henne snabbt på kinden, innan jag tog min resväska+väska, och gick mot hissen. När jag var på 5e våningen, gick jag ur den och började leta upp mitt rum. hotellet var faktist riktigt fint, och jag längtade till stranden imorgon.
Jag hann precis kolla igenom rummet och slänga mig på sängen, innan någon knackade på dörren.
Jag suckade för mig själv och gick mot dörren. Och såg att mamma stod utanför när jag öppnade. Hon gav mig en lapp med olika nummer, och jag kollade frågande på henne.
-Rum nummrena till oss andra. Sa hon, och jag nickade långsamt på huvudet
-Du vet att det finns något som kallas telefon va? Frågade jag och viftade med mig framför henne.
-Du vet att du inte får använda den! Sa hon i en allvarligare ton. Juste...
-Va? Jag har typ redan skickat 10 sms till Veronica! Sa jag, och mammas ögon blev genast större
-VA? Nästan skrek hon, och jag sken upp i ett leende
-Sluta skoja sådär! Sa hon, och jag nickade till, innan jag stängde dörren, och gick tillbaka till min säng.
Klockan var inte så mycket, men jag var otroligt trött, och skulle ändå upp tidigt imorgon.
Jag bytte om till min pyjamas och tvättade av mig sminket, innan jag la mig ner i sängen, och drog upp täcket till hakan.
Jag vaknade av mig själv morgonen därpå, och såg att klockan var kvart över 7. Jag bytte om till min träningskläder, och satte upp håret i en hög bulle på håret. Mamma hade frågat om jag inte kunde slappa av och njuta av ledigheten. Men hon visste mycket väl vad svaret på den frågan var. Hon visste hur mycket jag gillade fotbollen, och jag tyckte att det var lugnande att springa. Inte behöva tänka på något annat, än det som hände runt omkring en i just det ögonblicket.
Jag klev ut genom entrén, och kollade mig runt. Åt vilket håll ligger stranden igentligen? Skulle jag kanske fråga någon?
Jag bestämde mig för att fråga han i receptionen, och han förklarade faktist vägen riktigt bra.
Jag började springa, och efter ca 15 minuter kom jag till stranden. Jag stannade upp ett tag och kollade ute över det klar blåa vattnet, och log stort.
Sen började jag springa längst den kilometer långa stranden.
Efter ca 2 timmar var jag hemma igen, och när jag stod i duschen passade jag på att raka benen. Vilket jag missat gjort på några dagar. Som tur var, så var det inga snygga killar som sett något.
Efter någon timme hade jag fixat mig klart, och jag gjorde en halvslarvig sidofläta, som jag la över på den högra sidan.
Alla killarna hade nu vaknat och klockan var runt 9. Jag hade knappast kunna sova under natten, eftersom jag tänkte på Sarah, och allt som hänt mellan oss.
-Så vad tycker du om Sarah? Frågade Louis, och jag gav honom en sur blick. Jag hade pratat en hel del om henne för killarna, fast jag antog att ingen förstod att det faktist var den Sarah, vi just nu var på semester med.
-Hon är såååå snygg! Sa Niall, och jag slängde min kudde på honom
-Vadå, hon är riktigt snygg...Sa Zayn.
-Sluta prata om henne! Sa jag surt, och Louis ögon blev större
-Vänta..Sa han och började skratta
-Är det ditt ex som du pratat om så mycket? Sa han, och skrattade.
-Inte kul! Sa jag surt och dem andra började också små skratta
-Du skämtar! Sa Liam, och jag kunde inte heller riktigt hålla mig för skratt. Ganska sjukt igentligen, att ha semester med sitt sura ex. Jag var iallafall glad över att jag hade killarna med mig.
-Jag måste så bara snacka med henne! Sa Louis, och jag kollade allvarligt på honom
-Inte om det! Sa jag, och han nickade glatt.. På 1 sekund hade jag flugit på honom.
-Gör inte det! Sa jag surt och allvarligt,och Louis verkade inte kunna andas av hur mycket han skrattade.
Efter ett tag hade allt lugnat ner sig, och Nialls mage började kurra
-Frukost? Frågde Liam, och även min mage kurrade.
Alla bytte om, och 15minuter senare var vi nere vid frukosten, och vi satte oss vid samma bord som "mammorna"
Kapitel 3, vad tycks? :)
Svar på en kommentar också, Julia undrade om jag sett hunger spelen - filmen. VIlket jag inte har..än! Ska se den. Älskar böckerna :)
~Kapitel 2~
När jag kom hem, så gick jag direkt in i duschen, och tog en lång härlig dusch. Till skillnad från när det var skola, och jag behövde duscha på minst 5 minuter, för att hinna med allt annat.
När jag var klar, så virade jag en handduk runt mig, och när jag öpnade dören, så möttes jag av en kall vind som slog mot mig. Jag rös till, och gick upp för trappen till mitt rum, så såg jag att mamma kom ut från sitt rum och gav mig en frågande blick.
-Du inser väll att du är ledig? Frågade hon och gav ifrån sig ett litet skratt.
-Glömde..Sa jag och stängde sedan dörren till mitt rum efter mig. Jag nästan sprang till min garderob för att snabbt sätta på mig kläder.
*Några timmar senare*
Jag satt och åt middag, jag hade precis sätt mammas bil köra upp på uppfarten. Så om några sekunder skulle hon komma in och bli lika glad som vanligt över middagen jag lagat.
-Vad gott det luktar,gumman! Sa hon glatt och la posten på köksbänken. Jag log lite smått som tack, och började genast leta i högen efter något intressamt. Där var den! Min älskade tidning, med det senaste skvallret från kändisarna. Jag märkte genast vad det stod på tidningens framsida, och blev inte lika sugen att läsa tidningen längre.
-Vilka skulle igentligen med till Thailand? Frågade jag, eftersom jag helt hade glömt bort att jag och mamma inte alls skulle dit ensamna. Jag hade haft fullt upp med att shoppa till resan.
-Anne och hennes son, sen några av hans kompisar! Sa hon, och jag nickade långsamt på huvudet. Hoppas någon av hans kompisar var en tjej. Jag hade ingenting emot att umgås med killar, eftersom det typ bara det jag gjort dem senaste åren.
-Bara killar? Frågade jag, och mamma nickade ledsamt på huvudet. Hon förstod nog min "situation" Även fast hon också visste att jag föredrog att hänga med killar. Jag var inte direkt någon "pojkflicka" om man säger så, men jag har alltid gillat att sporta och så, till skillnad från nästan alla andra i min klass. Visst, gillade jag "tjejiga" saker som smink, timmars av killprat också. Men jag träffade inte mina tjejkompisar så ofta, förutom några lektioner i skolan.
-Men vem ska jag shoppa i timmar med då? Frågade jag lite halvironiskt, och mamma skrattade. Jag visste redan innan hon öppnat munnen, vad hon skulle säga eller ge som förslag,så jag hindrade henne.
-Förutom med dig, och Anne då! Sa jag, och mamma gav ifrån sig en liten suck. Vi två stod varandra ganska nära, iallfall tillräckligt nära!
Efter maten, bestämde jag mig för att ändå läsa igenom tidningen. Såklart var nästan bara postrar på dem, och som vanligt rev jag ut dem ur tidningen och kastade dem i soptunnan.
"One Direction special" Stod det på framsidan, och det var en intervju och så med dem. Jag suckade snabbt och bläddrade vidare. Förut stannade alltid min blick på killen med brunt lockigt hår, som sedan ritats över med en penna. Men Nu stannade istället blicken på en svarthårig kille, Men bara för att han var otroligt snygg. Dem alla irriterade ändå mig, bara för att dem var kompisar med Harry. Killen som fick mig att må dåligt i över 1 år. Det tog över 1 år att änns komma över honom! Tur att jag iallfall aldrig mer behövde se honom mer In real life.
Idag skulle vi åka till Thailand, och jag längtade verkligen! Klockan var halv 9, och jag var lika pigg som vanligt. Fast idag hade jag inte varit ute och sprungit. jag var bara väldigt ivrig inför resan, och över att sola 2 veckor i Thailand. Jag hade riktigt lätt för att bli brun i solen, vilket jag var väldigt glad över.
Jag och mamma satt nu på flygplatsen och väntade på att dem andra skulle komma.
-Där kommer dem ju! Sa mamma glatt och ställde sig upp. Jag kollade upp, och såg en kvinna, antagligen Anne, med 5 killar efter sig. Hoppas dem är snygga, hoppas dem är snygga! Tänkte jag för mig själv, och ställde mig upp brevid mamma. Dem alla 5 hade glasögon på sig, och det verkade som om dem gömde sig för någon eller så, konstigt?
Dem kom närmare, och dem tog nästan av sig sina solglasögon tidigare. Min blick flög förbi killarna, och jag stannade på den ena brunhåriga killen. Snälla säg inte att jag såg rätt!!
Mitt hjärta gick i 180, och det kändes som att jag skulle spy. jag letade lite diskret efter en soptunna i närheten..
Vart är alla soptunnor? Tänkte jag för mig själv, och bet mig i läppen. Inte flippa ut, och börja gråta eller så! Lugna ner dig...
Jag tittade upp från marken igen, och såg killen med det svarta håret från tidningen, hette han Liam? Äsch, vem bryr sig, efter 2 veckor med dem skulle jag säkert kunna dem.
Dem var nog alla trötta, och verkade kämpa med att säga hej och le åt mig.
jag log tillbaka, och märkte att mamma och Anne stod och pratade för fullt. Damn... Jag kunde se från ögonvrån att Harry försökte få ögonkontakt med mig, men på någon sätt kunde jag inte sluta kolla på killen med svart hår.
Ena killen, som tydligen hette Louis, presenterade alla, till och med Harry. Antagligen hade han inte berättat om oss för killarna. Kanske var bäst för alla. Den här Thailand resan vart genast mycket tråkigare. Jag behövde iallafall inte prata med honom, eller dem för den delen.
-Hej Sarah, det var länge sedan! Sa Anne, och kramade lätt om mig,som om hon inte alls kom ihåg vad dem hände förra gången vi sågs.. Snälla Anne, vi vet båda att du kommer ihåg vad som hände senaste gången vi träffades.
-Ska vi gå mot gaten? Frågade hon oss alla, och vi började gå för att checka in väskorna och så. jag slängde en snabb blick på Harry, och blicken han gav mig var..tom! Ingen glädje, ingen sorg, bara tom. Jag kollade snabbt bort igen, och gav mamma istället en sur blick. Och hon verkade förstå varför hon fick den.
-Vart sitter jag? Frågade jag, när vi gick i gången mot flygplanet. Killarna kollade lite konstigt på mig, som om jag inte kunnat prata innan? Jag var en tjej som faktist pratade riktigt mycket, och hade riktigt lätt att lära känna nya människor. Det var bara dem där 5 killarna jag inte kände något behov att prata med.
-Vart vill du sitta? Frågade mamma, och jag gav henne en irriterad blick
-Svara bara på min fråga...Sa jag, och Anne skrattade lite. Ja, min attityd hade faktist inte ändrats sen förra gången vi träffades Anne! Glömde jag säga att jag kunde vara ganska kaxig och bitchig också? hehe...
-Brevid mig..Sa hon, och jag nickade på huvudet. Hellre henne än någon av killarna.
Jag hoppades bara inte på att mamma och Anne fixat den här resan för att få mig och Harry sams, för isånnafall var det här bara slöseri med pengar...
Jag var väl förberedd, med saker att göra under timmarna på flyget. Jag hade 3 böcker med mig, ett fullladdat batteri till min Iphone och Ipod. Och tuggummi. Precis när vi satt oss på flyget så satte jag igång musiken och började läsa första boken av The hunger games - Trilogin.
Killarna som satt framför oss, och snett framför pratade för fullt, och jag behövde höja musiken, för att inte lockas av vad dem pratade om.
Kapitel 2, vad tycks? :)
Där fick ni också svaret på vem hon gjorde slut med, för 3 år sen... :)
(Dem här meningar som står i "kursiv text" är typ ironiska tankar från Sarah...
~Kapitel 1~
3 ÅR SENARE
Jag satt mittimot mamma vid middagsbordet, och vi båda satt och åt i tystnad. I vanliga fall brukade det aldrig vara speciellt tyst, eftersom det alltid fanns saker att prata om. Men just idag var det helt tyst. Hela dagen hade vi bara varit hemma, tysta. Det var skönt, när mamma förstod att jag inte var på så bra humör. Så hon lät mig vara.
Jag skulle precis tacka för maten, när mamma hindrade mig, genom att öppna munnen. Påväg på att säga något.
-Jag tänkte att vi kanske kunde åka på semester? Jag och en vän till mig har pratat om det länge och... Började hon, och jag kände nästan hur det börjat värka i kinderna av det stora leendet jag haft i ansiktet dem senate 10 sekunderna.
-Jätte gärna! Sa jag, och öven mamma fick ett leende på läpparna
-Thailand? Frågade hon, och jag började skratta av lycka. Hon visste hur länge jag velat åka utomlands, speciellt till Thailand. Hon ställde sig upp, och jag gav henne en lång hård kram.
.Då blir det du,jag, Anne och hennes barn, som åker till Thailand i 2 veckor, om 1 månad! Sa hon, och jag gjorde några små glädje skutt. Mamma och jag hade sparat i flera år till en utomlandsresa, men när dem pengarna hade gått till att fixa en vattenskada och så i huset, så hade vi gett upp hoppet. Men nu för bara 2 år sen, så hade hon fått ett riktigt bra jobb, och vi hade en massa pengar över till saker som att resa.
*3 veckor, & 5 dagar senare*
Jag vaknade upp av att väckarklockan ringde, klockan var halv 7, och jag tittade mig frågande runt i rummet. Något stämde inte?
-Fan! Sa jag tyst för mig själv och stängde av väckarklockan. Det var första dagen av sommarlovet, och jag måste ha glömt ha stängt av alarmet igår. Klockan var halv 7, och nu skulle det bli omöjligt för mig att somna. Jag var lixom inställd på att vakna halv 7 varje dag, och gå ut och springa innan skolan. Så jag bestämde mig för att göra det också idag. Jag skulle fortsätta med det under sommarlovet, fast kanske sova till iallfall 8 då. Jag har aldrig direkt gillat att sova, och var därför en morgon människa. Och jag var fotobllsspelare, vilket betydde att jag behövde hålla konditionen uppe, även under sommaren.
Jag bytte om till mina vanliga springkläder, och satte upp mig mörkbruna långa hår i en hög hästsvans.
Sen sprang jag min vanliga rundtur, och hälsade på min granne. Som gick ut med sin lilla söta hund, som vanligt.
Det var ganska tomt på Londos gator,vid den här tiden. Jag och mamma hade flyttat hit till London, för 3 år sen. Eftersom vi båda behövde något nytt, efter att pappa lämnat oss, och jag hade haft lite problem med killen jag då hade varit tillsammans med i knappast 1 månad, innan det som hände, hände....
När jag kom hem, så gick jag direkt in i duschen, och tog en lång härlig dusch. Till skillnad från när det var skola, och jag behövde duscha på minst 5 minuter, för att hinna med allt annat.
När jag var klar, så virade jag en handduk runt mig, och när jag öpnade dören, så möttes jag av en kall vind som slog mot mig. Jag rös till, och gick upp för trappen till mitt rum, så såg jag att mamma kom ut från sitt rum och gav mig en frågande blick.
-Du inser väll att du är ledig? Frågade hon och gav ifrån sig ett litet skratt.
-Glömde..Sa jag och stängde sedan dörren till mitt rum efter mig. Jag nästan sprang till min garderob för att snabbt sätta på mig kläder.
Riktigt kort kapitel, + bildbrist...
Men kapitel 2 blir längre...
Kommentera gärna vad ni tycker :)
Kommer också komma något passande namn till novellen, när jag väl kommer på något bra :)
~Prolog~
-Varför glor alla? Frågade jag irriterat Veronica, när vi gick i skolans korridor, påväg till lektion. Blickarna gjorde mig okoncentrerad. Som om jag inte redan var tillräckligt okoncentrerad, över gårdagens händelse...
Den här novellen kommer handla om Sarah. 18 år.
Försökte göra en liten prolog. Egentligen avslöjar den inte speciellt mycket. Men det kommer såklart i kommande kapitel. prologen utspelar sig typ några månader innan killarna sökte till X-factor. Vill inte avslöja vem det handlar om,än!
-Vad tror du? Det är typ årets händelse här på skolan...Alla snackar om er! Sa Veronica glatt, och jag gav henne en irriterad blick.
-Årets händelse? Frågade jag, och hon drog ner mig på en stol brevid henne längst bak i klassrummet.
-Om skolans populäraste par gör slut, så är det såklart något stort! Sa hon tyst, för att ingen skulle kolla. Vilket alla redan gjorde. Igentligen borde Veronica vara den som alla kollade nyfiket på. Men det som hänt mig var tydligen mycket värre. Vilket jag verkligen inte tyckte.
Igentligen borde både jag och Veronica vara hemma, och gråta floder. Men vi försökte fortsätta med våra liv normalt, så gått som det nu skulle gå.
Veronica hade det lite enklare eftersom killen som i stort sätt förstört hennes liv, inte gick i samma skola.
Men han gick i samma klass som mig, och det skulle vara omöjligt att undvika honom.
Det var riktigt pratat i klassen idag, och jag förstod, och hörde vad dem pratade om.
Som om dem inte änns brydde sig om att jag satte några meter ifrån dem.
Jag hade nästan lust att gå fram och berätta för dem hur allt igentligen gått till, eftersom rykterna just nu inte alls var i närheten av sanningen. Men jag lät bli.
Lektionen skulle just börja, när plötsligt dörren rycktes upp och han kom in. Hela klassen tystnade, och dem flesta kollade på honom.
Våra blickar möttes, och jag fick en klump i halsen. Men jag kunde på något sätt in kolla bort. jag var som förlamad i ögonblicket. Han drog iallafall bort blicken från mig, och stängde dörren efter sig med en smäll när han förvann ut mot korridoren igen. Hans ansikte var lite blåslaget, och jag kunde se att han hade ont, vilket gjorde ont inuti mig. Även fast jag inte ville bry mig om honom något mer.
Veronica gav mig en frågande blick, och jag skakade på huvudet, som ett svar på att det var okej. Vilket det egentligen inte var.
Lektionen började och jag lutade mig över bänken, med huvudet gömt mellan mina armar. Jag stängde ögonen, och försökte koppla bort Ms.Smith´s irrterande röst.
-Sarah...Sarah? Hörde jag en röst säga, och det kändes som ett eko.
-Sarah! Skrek någon plötsligt till, och jag for upp från min bänk. Ms.Smith stod framför min bänk, och kollade irriterat på mig.
Hon skulle precis säga något, när plötsligt Victor ropade att lektionen var slut. Och alla var ute ur klassrummet på några sekunder.
Seth,Victor och Dave om fram till oss, och dem alla frågade hur jag mådde. Dem 3 killarna var mina närmaste vänner, förutom Veronica då.
-Wow, ni är dem första som frågar...Sa jag, och dem kollade lite ledsamt på mig. Egentligen borde jag kanske haft fler som stöttat mig. Men eftersom alla trodde att jag hade gjort något hemskt, som fått oss att göra slut. Så var ingen direkt på min sida. Inte änns dem, jag annars skulle kallat vänner. Alla verkade vara emot mig...
Månader gick, och han hade på något sett fått reda på att jag skulle flytta till London. Och han började undvika min blick, och mig. Som om han var sur på mig eller något sånt?
Dagen innan vi skulle flytta till London, så fick jag ett meddelande från "Okänt nummer". Men jag såg på direkten vem smset var ifrån. Såklart jag kunde hans mobilnummer utantill, även fast jag helst av allt ville glömma bort det.
-Vem smsade? Frågade Veronica, som satt brevid, nyfiket.
Jag ignorerade att svara, utan läste istället igenom smset om och om igen. och ju fler gånger jag läste det, ju argare blev jag. Jag slängde iväg mobilen i soffan. Och orden han skrivit ekade i mitt huvud
Please, remember me...
Den här novellen kommer handla om Sarah. 18 år.
Hennes hjärta har krossats, och mamman fick ett bra jobb i London. Så Sarah och hennes mamma bestämmer sig för att flytta till London. Där dem båda kan starta om.
Försökte göra en liten prolog. Egentligen avslöjar den inte speciellt mycket. Men det kommer såklart i kommande kapitel. prologen utspelar sig typ några månader innan killarna sökte till X-factor. Vill inte avslöja vem det handlar om,än!
Vem tror ni Sarah precis gjort slut med?
Kommentera gärna vad ni tycker och tänker :)
Har skrivit några kapitel, och kapitel 1 kommer upp imorgon!
"/
Tror jag börjar på en ny novell här, och det kommer nog upp ett ikväll, eller imorgon...?
Hoppas ni gillar den iallafall :)
Även fast vissa av er inte ville att jag skulle börja på en ny...
Ang. kapitel 24
Vet inte om jag verkligen ska fortsätta på den här novellen, eller om jag ska börja en ny? Jag har redan börjat på en ny. Men vet inte om jag ska lägga ner den här eller inte? För just nu känns det som om jag har fastnat, och jag har ingen som helst aning om vad som ska hända?!
Så vad tycker ni?
Ska jag börja på en ny?
Eller forsätta på den här novellen?
(Om jag fortsätter på den här, så vet jag inte riktigt när nästa kapitel kommer upp, pga av brist på fantasi) :)
