Jag vaknade på morgonen av att Louis hade satt på musik på högsta volym. Jag nynnade lite på låten som spelades medans jag kollade runt lite på min mobil. Jag såg ett missat samtal från Ashley. Jag log lite för mig själv. Men varför hade hon ringt runt halv 11 igår kväll? Jag började tänka på gårdagen, och flög upp ur sängen, när jag kom på att hon skulle ringa om det hände henne något. Hur kunde jag svika henne sådär? Jag kände hur pulsen steg, och ringde henne. Men kom direkt till telefonsvar. Oron spred sig i hela kroppen och jag gick med snabba steg ut till dem andra, och såg att Harry och Liam satt vid köksbordet och åt varsin macka.

-Ringde Ashley dig igår? Frågade jag oroligt och kollade på Harry

-Ehm.. jag vet inte, jag har inte kollat telefonen än. Sa han och drack upp det sista från sin juice.

-Hon svarar inte när man ringer.. Och hon sa att hon skulle ringa om något hände, tänk om något hänt?! Sa jag högt, och drog händerna genom håret och försökte lugna ner mig.

-Jag är säker på att inget har hänt, prova ring Dave! Sa Liam och gav mig en klapp på axeln innan han gick vidare in till sitt rum.

-Vi ska hem till dem om en halvtimme, så du kommer träffa henne där... Sa Liam som kommit tillbaka från sitt rum och hade nu sin mobil i handen.

-Ringde du Dave? Frågade jag och började fixa frukost. Han nickade glatt och jag slappnade av.

En halvtimme senare stod vi utanför dörren hem till Dave. Liam knackade på, och några sekunder senare så öppnade Ashley dörren

-Hej, killar! Sa hon innan hon försvann bort mot deras kök. Deras pappa Mike, kom och hälsade glatt på oss. Vi gick in i huset, och började fixa lite med låtarna. Dave var inte hemma just nu, men Mike hade sagt att han skulle komma hem igen runt 1. Plötsligt öppnades dörren, och Ashley kom in.

-Pappa jag drar till Cody, och kommer antagligen hem imorgon...Sa hon, och Mike vände sig snabbt om och ställde sig upp.

-Ska du sova där? Frågade han lite surt och vi fick inte höra svaret innan dem gått ut och stängt dörren efter sig. Fast man kunde höra ganska bra vad dem sa ändå.

-Varför får jag inte umgås med min vän? Och jag sa aldrig att jag skulle sova hos honom...Sa hon och man kunde se från fönstret att hon höll på att gå därifrån.

-Såklart du får, men du vet själv hur Cody är! Sa han, och nu var det helt tyst inne hos oss, och alla lyssnade på vad dem sa till varandra

-Vadå hur han är? Cody och killarna därinne är lika gamla..Började hon innan Mike avbröt henne och deras röster blev svagare och svagare. Tills man knappast hörde något mer.